Ledare

Bo Pellnäs: Det fanns ingen plats för dem i härbärget

Ledare Artikeln publicerades
Fick bo i stall.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT
Fick bo i stall.

Så var det för Jesus föräldrar när han föddes. Idag stänger allt fler länder sina härbärgen och hem för utblottade flyktingar. I Ungern, Polen och Tjeckien växer nationalismen. De nekar att ta emot sin andel av de flyktingar som kommer till Europa och de undergräver sin egen demokrati. Österrike ansluter sig nu i värsta fall till skaran.

Donald Trump är banerförare i marschen mot ett auktoritärt samhälle. I USA leder den hårda attityden mot invandrare även till en ökande islamofobi och rasism. Det är en vi-och-dom-rörelse, som kommer att leda till att klyftorna mellan andra grupper i det amerikanska samhället också växer.

Den som följer skattedebatten i amerikanska tidningar, även de liberala drakarna New York Times och Washington Post, kan göra några intressanta iakttagelser. Republikanerna och Trump anklagas för att ge skattelättnader till de alla rikaste. Förlorarna, som man lyfter fram, är den lägre vita medelklassen. Som svensk slås man mest av att ingen förefaller att bekymra sig om de fattigaste i samhället. Jag tänker på de allra värst utsatta, de som bor i indianreservaten. Där är medelåldern för män 45-48 år och för kvinnor runt 52. Men den stora gruppen, som man nu förbigår med tystnad, uppgår enligt den högsta siffran som presenteras, till kanske runt 43 miljoner amerikaner som lever under fattigdomsgränsen. Hur man nu väljer att definiera den. Den kan sättas i relation till en medianinkomst och kritiken mot detta blir att även de fattigaste har fått det bättre. Men det är ju inte enbart en fråga om deras barn kan äta sig mätta, vilket många inte gör. För de fattiga är även hälsoläget, boendet och möjligheterna till utbildning avgörande. Värst utsatta, som man kunde förmoda, är ensamstående kvinnor med barn. Bland dem är de mest drabbade afroamerikaner och färgade s.k. hispanics.

Även i Sverige är fattigdom belagd med skam och skuldkänslor. Men troligen innebär den allmänt omfattade amerikanska framgångssagan en viktig faktor för hur de fattiga i USA hanteras politiskt på det federala planet. I sina muromgärdade och välbevakade samhällen hyllar de mest förmögna tesen att den som är beredd att arbeta hårt också kan göra karriär och tjäna pengar. Sanningen är att den sociala rörligheten nästan helt avstannat. Men både Republikaner och Demokrater ser höjda skatter och samhällsstöd som steg mot ett socialistiskt samhälle. De enskilda staterna och kommunerna hanterar därför sina fattiga mest på egen hand.

Om dessa registrerade sig och röstade skulle USA uppleva ett politiskt jordskred. Men en medveten byråkrati kring registreringen och en ständigt ny gränsdragning av valkretsar för att bevara en majoritet förhindrar nog en sådan utveckling.

Frågan är hur pigga svenska politiker är att öka valdeltagandet bland våra invandrare?

Bo Pellnäs