Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Att överge Afghanistan
Min uppskattning av Donald Trump är obefintlig. Men hans strävan att avsluta det amerikanska engagemanget i Afghanistan kan jag till nöds förstå. Frågan är bara om ett militärt återtåg är möjligt, om man betänker dess konsekvenser?
Förhandlingarna med de radikala islamisterna, talibanerna, har drivits över huvudet på den afghanska regeringen, vilket sannolikt är bekymmersamt om USA vill lämna ett någorlunda fredligt Afghanistan efter sig. Har man inställningen att ”afghanerna måste själva ta ansvar för sitt land”, är det rimligt att alla berörda parter deltar i processen.
Dessutom är det så, att om man drar sig ur under premissen att afghanerna själva måste ta ansvaret, är detta en drömbild som snabbt kommer att krackelera.
Afghanerna har drabbats av den stora olyckan att geografiskt hamna mellan ett flertal länder, som alla anser sig ha stora intressen att försvara inom landets gränser och i vart fall se till att inga konkurrerande makter får ett för stort inflytande. Ända sedan slutet på 1940-talet har Indien, Pakistan, Kina, Iran och Sovjetunionen på olika sätt sökt säkerställa en dominans, Sovjet genom att helt enkelt invadera landet 1979. Det blev ett dyrt äventyr som bidrog till att Sovjetunionen upplöstes. Ryssarna uppvisar för närvarande inga tydliga tecken på att engagera sig, varken på nytt eller på allvar.
Pakistans intresse i Afghanistan är att till allt pris förhindra att den största befolkningsgruppen, pashtunerna, förenar sig med sina stamfränder i Pakistan för att skapa ett fritt Pashtunistan, eventuellt som en del av Afghanistan. Ledande pakistanier, inte minst inom armén, kontrollerar också knarkhandeln, som är en mångmiljardmarknad, i vilken betydande delar av talibanrörelsen också är inblandad.
När Indien betraktar landet sker det mot bakgrund av konflikten i Kashmir med Pakistan, vars inflytande i Afghanistan därför måste begränsas medan den pashtunska idévärlden kan underblåsas och stödjas inom rimliga gränser. Kinas intressen i Afghanistan är växande och knyts nu till det storstilade ”sidenvägsprojektet”, där Kina vill etablera nya handelsvägar och nya ekonomiska samarbetsprojekt. Iran nöjer sig troligen med att bevaka sitt inflytande i gränsregionerna i västra Afghanistan och att säkerställa en önskvärd lojalitet hos stammarna i detta område, främst runt Herat.
Risken är påtaglig att historien från 1988-89 då Sovjet lämnade Afghanistan nu upprepar sig. När en dominerande yttre makt försvinner växer behovet hos grannländerna att bevaka sina intressen, vilket kan rubba en eventuell och skör maktbalans. Vad USA kan uppnå i förhandlingar med talibanerna är mycket tveksamt. Det är Trump som har bråttom, talibanerna har all tid i världen. Dessutom, vem skulle kunna tvinga dem att hålla eventuella förhandlingslöften?
Det ser dystert ut.
