Ledare

Bo Pellnäs: Alfahannarnas verklighet

Gästkrönika Artikeln publicerades

Världen påverkas av tre sådan som har mycket gemensamt.

Det har en skör tillvaro. Den ärrade gorillahannen eller varghannen med vitnande päls, som leder sina flockar. I lömsk förbidan väntar unghannar på minsta tecken till svaghet. Snart nog kastar de sig över den gamle, som har att slåss till döds eller att fly och överge sin position som flockens ledare.

Även demokratiska partiers maktkamper kan vara skoningslösa. Jämfört med dem i diktaturer dock rena barnlekar. I Sverige kan de besegrade alltid slicka såren som ambassadörer eller landshövdingar. I en diktatur väntar revolverkulan, fängelset eller i bästa fall en placering längst bort i Sibirien.

Envåldshärskaren löper i maktens ekorrhjul som aldrig får stå stilla. Stannar det lossnar allt och maktens grundvalar upplöses. Varje kompromiss blir i sig ett tecken på svaghet. Misstänksamheten mot tänkbara utmanare ökar. De politiska handlingsmöjligheterna kokar snart ner till bara två; att tvinga till underkastelse eller att köpa en lojalitet, som man ändå aldrig törs lita på.

Vår vardag påverkas idag av tre alfahannar med stora likheter. Donald Trump, Recip Erdogan och Vladimir Putin. I USA finns det ännu hopp om att landets konstitution sätter ett staket runt presidenten. I vare sig Turkiet eller Ryssland finns det sådana spärrar.

Låt oss en stund betrakta Putins politiska handlingsmöjligheter.

För Ryssland, med en BNP som Italiens, skulle ett förtroendefullt samarbete med EU innebära ett mycket stort ekonomiskt lyft. Detta skulle Putin kunna uppnå om han vågade ändra sin politik mot EU. Han nuvarande, intensiva försök att öka klyftorna mellan EU:s medlemsländer måste förstås upphöra och den ryska politiken i Ukraina omprövas. Den ryska upprustningen i Östersjöområdet och dess närhet borde avbrytas. Ryska medeldistansmissiler i Kaliningrad borde tas bort.

Allt detta kan genomföras utan nackdelar för Ryssland. Inga europeiska stater utgör det minsta hot mot Ryssland. Förtroendeskapande åtgärder från Nato skulle kunna anpassas till en sådan rysk politisk reträtt. Allt detta ligger tyvärr utanför den ryske alfahannens föreställningsvärld. Att lämna det ockuperade Krim är nog en rysk inrikespolitisk och maktpolitisk omöjlighet. Att överge den sovjetiska synen på Östersjön som ett eget behärskat innanhav är sannolikt också omöjligt. Putins maktposition bygger till stor del på propagandan om en hotfull och samtidigt depraverad västvärld, hur nu detta går ihop. Man kan dock tycka att Putin skulle våga backa i östra Ukraina och godta en fungerande FN-övervakning av omstridda områden. Tyvärr spärrar hans strävan att återge Ryssland en global maktposition alla vägar till en samverkan med EU.

Vi får, så gott det nu går, försöka överleva Putin och hoppas på ett pånyttfött, mer demokratiskt Ryssland. Och inse att styrka är det enda argument som alfahannar förstår.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.