Björklunds stora blunder

I Danmark var det Dansk Folkeparti, DF, som fick känna på en rejäl smocka inför det stundande Folketingsvalet. Något oväntat drog det regerande liberala Venstre mest nytta av DF:s fall och blev större än favorittippade Socialdemokraterna. DF kan alltså vara på väg att tappa rollen som självklar kungamakare i dansk inrikespolitik. Den 5 juni avgörs vårt grannlands styre.

I Sverige drog Socialdemokraterna till med ett historiskt dåligt val. Men det riktigt intressanta är den omprofilering av partiet som har pågått under en längre tid. Tappet i de gamla arbetarstäderna är nästan fullbordat i Skåne och pågår i övriga Sverige. Men i akademikerstäder som Lund och Uppsala, liksom i innerstadskärnor i storstäderna, går S framåt. Det är samma mönster som i riksdagsvalet i höstas. Det är ett identitetsbyte med en hel del inneboende konflikter. När S tar som sin uppgift att utropa ett ödesval mot extremisterna och dess utpekade kollaboratörer i KD, då talar de knappast till Metall, Byggnads eller ens Kommunals medlemmar. Den självpåtagna rollen som alla goda värderingars ursprung är inte ens ett försök till svar på tidigare men nu flyende kärnväljares frågor och oro. I kommuner och landsting höjs skatten, samtidigt som skolorna har sparbeting, priset på frukt och bensin rusar, kronan rasar och sjukvården avslöjas med att inte alls hålla den världsklass vi intalat oss så länge.

Liberalerna har inte förmått att bredda sig utanför sina traditionella kretsar, där nu MP, C, S med flera konkurrerar om väljarna. I Europavalet var det just i samma områden där S gick framåt som L lyckades säkra sitt mandat, trots stort tapp. 4,1 procent i ett val till Europaparlamentet är för Liberalerna en genomklappning i klass med Tre Kronors haveri mot Vitryssland i OS 2002.

Utanför de akademikertäta områdena är L nästan utraderat. Jan Björklund må försöka göra en Soraya Post och skylla det på att väljarna har gått och blivit högerextremister, men den tråkiga sanningen för Björklund är att han totalt har förspillt sin folkliga potential. För den hade han, slagfärdig med orden och med krav som en huvudingrediens i sitt politisk recept, kunde Björklund ha blivit framgångsrik som ledare för Liberalerna. Men ju mer Björklund försökte anpassa sig till sina inre kritiker och tunna ut mediernas stämpel av honom som batongliberal, desto sämre kom han till sin rätt.

Det är signifikativt att den press som tidigare ständigt hackade på Björklund i dag är den som säger sig sörja att fler inte röstar på hans parti.

Hade Björklund stått på sig, tagit intryck av Landskrona och läst denna ledarsida till frukost varje morgon hade L haft större chans att tampas med SD om de missnöjda S-väljarna ute i landet. Allt under linjen: ”varmt välkommen, det här kräver vi av dig”.

När Liberalerna nu står inför ett partiledarval, där Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag på förhand är de två stora kombattanterna, vore det välgörande för svensk politik om medlemmarna valde någon som är så säker i sina värderingar att vederbörande vågar tala om vad Liberalerna vill göra åt saker. Det är nämligen med partier precis som med människor i verkliga livet: de som oavbrutet springer omkring och talar om hur förbaskat fina de är finns det anledning att passa sig extra för.