Ledare

Björklund muckar från skadat kompani

Ledare ,
Lämnar luckan.
Foto: Naina Helen Jåma/TT
Lämnar luckan.

Jan Björklund hade chansen att göra Folkpartiet till det folkliga partiet. Han missade och lämnar ett skadeskjutet Liberalerna efter sig.

När Jan Björklund i september 2007 efterträdde Lars Leijonborg som partiledare var han redan etablerad som minister i den första Alliansregeringen. Det var under den moderna borgerlighetens mest självförtroendefyllda period. Folkpartiet hade visserligen backat rejält från succévalet 2002, men fick ändå vara med och bryta den socialdemokratiska dominansen. Sverige hade fått en enad borgerlighet med förmåga att regera. Jan Björklund fick med sin militära bakgrund och sin ordning och reda-retorik kring skolan snabbt en stämpel som hårding, ett högerspöke för kultursidor och vänstersinnade opinionsbildare, även socialliberala sådana.

När Jan Björklund nu nästan tolv år senare aviserar sin kommande avgång – han tror sig kunna hålla ut till ett formellt nyval av partiledare i november – gör han det efter att ha släppt fram Socialdemokraterna till makten och lämnat en splittrad Allians i riksdagens återvinningscentral för den som eventuellt vill återanvända resterna. Det egna partiet har under Björklunds ledning backat ytterligare till drygt 5 procent de senaste två valen och hamnar under riksdagsspärren i färska opinionsundersökningar. Den paradoxala politiska logiken är sådan att ju mindre ett parti är desto svårare är det att hålla ihop. Där befinner sig Liberalerna nu.

Jan Björklund fick vara med att leda Sverige under två mandatperioder, sedan fatta avgörande beslut om att låta Socialdemokraterna åter regera genom först decemberöverenskommelsen 2014 och sedan Januariöverenskommelsen 2019. Men Jan Björklund fick aldrig vara med om de succéval för det egna partiets del som två av hans företrädare, Bengt Westerberg och Lars Leijonborg, fick uppleva 1985 respektive 2002. Liberalerna har istället etablerat sig som ett för de breda folklagren irrelevant parti. Det har skett under samma period som Sverigedemokraterna har vuxit. Som Jan Björklund själv konstaterade på sin presskonferens är det ett stort misslyckande för honom och hans parti.

Det hade inte behövt bli så. Jan Björklund med sin arbetarbakgrund hade potential att vara den som fick Folkpartiet att bli ett parti för folket. Om Björklund hållit fast vid de linjer som han – och en del andra representanter som Nyamko Sabuni – målade upp om att krav och tolerans hänger intimt ihop hade förvisso kulturskribenterna och stuckaturliberalerna rasat, men den skattegnetande medborgaren hade tänkt efter en gång till vid valurnan: kanske ändå Liberalerna vore något? Björklund höll inte för det ända ut, han blandade ögonblick av klarsynthet och glimrande oneliners med onödigt velande och högt uttalade ofärdiga tankar.

Jan Björklund har flera gånger efter valet förklarat att ”jag känner mitt parti”. Det är tyvärr det som har varit hans främsta akilleshäl. Om Björklund hade lyssnat lite mer till sig själv och vågat känna väljarna bättre hade Folkpartiet varit större och Sverigedemokraterna mindre.