Ledare

Bedrövligt bistånd

Ledare Artikeln publicerades
Robert Mugabe, diktator som kan tacka svenska skattebetalare för hjälpen att rasera Zimbabwe.
Foto:Foto: Themba Hadebe
Robert Mugabe, diktator som kan tacka svenska skattebetalare för hjälpen att rasera Zimbabwe.

Sverige har genom åren hållit diktatorer under armarna genom bistånd. Ändå fortsätter det bisarra penningslöseriet där målet är mängden pengar, inte vad som görs med dem.

Nästa år kommer det svenska biståndet att uppgå till hisnande 43 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som hela rättsväsendet, med polis och domstolar.

Exporten av skattemedel är i linje med att uppnå det så kallade enprocentsmålet, att 1 procent av bruttonationalinkomsten ska gå till bistånd. Det trots att det historiska resultatet av svenskt bistånd är mediokert och emellanåt snarare har finansierat diktatorers förtryck än medverkat till att skapa demokrati och välfärd.

Nästa år ökar biståndsbudgeten extra snabbt på grund av att många miljarder överförs från kostnader för flyktinginvandringen.

Den svällande biståndsbudgeten orsakar inte bara huvudvärk och tomma plånböcker för skattebetalarna. Den är också jobbig att hantera för det statliga biståndsorganet Sida. Sidas generaldirektör, Carin Jämtin, har en ovanlig ”utmaning”: Jämtin vet inte hur hon ska göra av med alla nya pengar hon har fått på sitt bord.

”Vi har planerat i ett år för ökningen, men jag ska inte säga att det inte är en utmaning”, säger hon till TT.

Sidas del av biståndet ökar rejält, med 3,4 miljarder kronor till 24,8 miljarder kronor. Och för att klara det ska fler byråkrater anställas: ”Det kommer att kräva lite fler personer som jobbar med biståndet för att vi ska klara kvaliteten” säger Jämtin.

Lars Anell, tidigare ambassadör och författare till en rapport om svenskt bistånd för Expertgruppen för biståndsanalys gör en nykter analys: ”Man kan inte ha ett utgiftsmål, ett mål som går ut på att göra av med pengarna innan året är slut” säger han till TT.

Nej, det kan man inte. Offentlig verksamhet har traditionellt lidit av sjukan att det gäller att slösa bort pengarna innan budgetåret är slut. På få platser har det genom åren haft så skadlig verkan som inom biståndet.

Kritiken mot biståndet går långt tillbaka i tiden. Under många år försåg Sverige flera korrupta regimer med stora summor. Bland annat har despoten Robert Mugabe i Zimbabwe kunnat hålla sin regim uppe med hjälp av svenska skattepengar. Resultatet: Under Mugabe har det som förr kallades Afrikas kornbod förvandlats till en human katastrof. Zimbabwe har en av världens lägsta genomsnittslivslängder och hade så omöjligt hög inflation att den egna valutan till slut avskaffades. Den åldrige Mugabe har dock lovat att styra Zimbabwe med järnhand ”tills gud kallar”.

Trots ständiga försäkringar om att Sida förbättrar biståndet avslöjar granskning efter granskning genom åren att biståndet är ineffektivt och går till fel saker. Sverige skryter ofta med att vara tunga bidragsgivare till FN-organisationer. Och det var just en sådan, Världshälsoorganisationen WHO, som nyligen utsåg just Robert Mugabe till goodwillambassadör. Eller försökte, för utnämningen fick dras tillbaka när kritiken blev för stark. Men det avslöjar en hel del om hur illa ställt det är inom många FN-organ, hur utbredd korruptionen och maktmissbruket är.

Biståndsminister Isabella Lövin (MP) ser inga problem med att ytterligare vrida på penningkranen från de svenska skattebetalarna. Lövin låter som att hon citerar en samhällskunskapsbok från 1980-talet: ”En procent är skammens gräns. Vi har enats om att Sverige ska vara en förebild i världen och vi står upp för det”, säger hon.

Vad som är verkligt skamligt är politiker som handskas så fullständigt ansvarslöst med skattemedel.

Bistånd kan vara viktigt. Om det går till rätt saker, som att lära ut och praktisera marknadsekonomi. Men Sverige har genom åren orsakat stor skada genom att låta skattepengar gå till fel stater, fel organisationer och med för lite kontroll.

Den skadan kan inte repareras av att politiker stolt deklarerar att det är fint och viktigt att sprätta i väg ännu mer av svenska medborgares pengar över världen utan någon egentligen koll på vad man ska göra med dem.