Ledare

Backa inte in i hörnet

Ledare ,
Ulf Kristersson (M)
Foto:

Ulf Kristersson har gjort många kloka avväganden. Men nu riskerar också han att fastna i omöjligt SD-resonemang.

Artikeln publicerades 2 november 2017.

Ulf Kristersson fick ta över ett Moderaterna i kris. Det kan förefalla vara en otacksam uppgift. Men så behöver inte alls vara fallet. Hos Moderaterna hade Anna Kinberg Batra redan fått veta att hennes ledarskap var orsaken till partiets fall. Ulf Kristersson fick därmed ett starkt mandat när han valdes, alla måste stödja honom – annars skulle partiet fortsätta ner i källaren.

Smekmånaden har gått bra. Ulf Kristerssons ton har slagit an hos publiken och Moderaterna stapel har klättrat uppåt på de politiska termometrarna, även om det återstår en bit till febernivåerna. Kristerssons faktiska politiska gärning ligger däremot framför honom. Någon ny politisk riktning har han inte slagit in på. Tvärtom var det Anna Kinberg Batra som inledde den, med Ulf Kristersson som en av vägledarna.

Mycket kom att handla om förhållandet till Sverigedemokraterna, detta eviga ämne i svensk politisk debatt. Anna Kinberg Batra hade ett helt logiskt besked att ge i januari 2017 – i sakfrågor är det rimligt att samtala med SD, eller förhandla om man så vill. Precis som med andra partier. Det har väldigt lite med att göra att ingå något formellt samarbete av något slag, det är av flera anledningar helt omöjligt. SD:s ekonomiska nationalism är ett sådant exempel, där partiet har mer gemensamt med Vänstern och den LO-trogna delen av socialdemokratin. De politiska skillnaderna skulle snarare bli tydligare om man tog tjuren vid hornen i stället för att lägga all sin energi på att tala om hur farlig den är.

Nu hade inte Kinberg Batra förankrat sin idé hos övriga Allianspartier, vilket var ett misstag. Om något är det sådana strategiska beslut man måste vara överens om i en grupp med ambitionen att regera tillsammans.

Ulf Kristersson var i allra högsta grad med på Moderaternas vägval den gången. Nu vill han inte riktigt låtsas om det. I en intervju med Dagens Nyheter (1/11) tar han avstånd från Anna Kinberg Batras sätt att häva samtalsförbudet med SD: ”Jag tycker att det var ett olyckligt sätt att uttrycka sig. Det återspeglade inte en ambition från Moderaternas sida. I utskotten har ju människor suttit och diskuterat vanliga frågor hela tiden. Men om man menar vilka man är beredd att göra politiska överenskommelser med, för att forma majoriteter, då är det entydigt för Moderaterna att det är inom alliansen vi gör detta.”

Det är lite av goddag yxskaft över det hela. Men för Alliansfreden är det möjligen bäst att det får vara så. Rent demokratiskt är det däremot svårbegripligt: stöd från SD är okej för att fälla statsministrar eller för att stoppa skatteförändringar, men inte att jämka förslag i en sakfråga i trafikutskottet.

I det märkliga hörnet har nu Kristersson ställt sig tillsammans med övriga partiledare i regering och Alliansen.

Principen borde vara enkel för samtliga partier: att söka stöd för egen politik och ingå kompromisser för att nå så nära den som möjligt. Och om ett förslag är bra eller dåligt avgörs inte först och främst av dess avsändare.