Ledare

Andrén Sandberg: Ge anställda stoltheten tillbaka

Ledare
Foto:

Den svenska sjukvården håller med internationella mått en hög standard – naturligtvis – men det finns också stora utmaningar.

Artikeln publicerades 5 september 2017.

Den största, och den som hotar att helt leda till sammanbrott inom stora sektorer, är bristen på läkare och sjuksköterskor i vården. Detta är en paradox eftersom det finns fler utbildade läkare och sjuksköterskor än någonsin i Sverige och eftersom vi vet både var problemen finns och hur det borde vara. Det blir då extra viktigt att man analyserar varför inte de utbildade läkarna och sjuksköterskorna vill arbeta – som de ju alltid lojalt har gjort förr.

En ganska enkel analys genom att jämföra med hur det var förr visar att det största problemet ligger i hur man styr sjukvården idag – man styr mycket men på fel premisser. För bara 50 år sedan (då det i och för sig fanns ett överflöd av pengar tillgängliga för sjukvård) styrdes sjukvården av överläkare på kliniknivå och översköterskor på avdelningsnivå. Politikerna bestämde de ekonomiska ramarna och vilka hus som kunde byggas, men de som arbetade inom sjukvården bestämde sjukvårdens innehåll. På kliniknivå kunde det nog finnas en hierarki som ter sig främmande idag, men det är tydligt att arbetet gick ut på patienternas bästa, ekonomisk hushållning och ett ansvarstagande för de som skötte patienterna. De underordnade läkarna och sjuksköterskan blev lyssnade på, deras bra förslag togs emot med glädje och respekt och det fanns en kollektiv stolthet över det som gjordes.

Idag är det annorlunda och sett ur ett övergripande perspektiv kan man klart fastslå att den största skillnaden är att administratörerna inte lyssnar på de som bedriver sjukvården nära patienterna, att läkare och sjuksköterskor inte på samma sätt får känna glädje över sitt arbete och nästan aldrig får känna den viktiga kollektiva glädjen.

Sjukvårdens vardag styrs knappast längre av politikerna – vilket de ibland försöker kompensera genom att bestämma över detaljer som de inte förstår konsekvenserna av. Istället är det ett mellanskikt av administratörer med ekonomisk bakgrund som bestämmer. De visar siffertabeller och ritar rutor, kräver in uppgifter om antal och storlek och ger sedan alltmer exakta direktiv för hur vården skall bedrivas. I deras tabeller och rutor finns emellertid inga patienter, anhöriga, läkare eller sjuksköterskor utan endast flöden och grupper utan känslor och utan tankar på vad som önskas. Vården har blivit sönderadministrerad. Vad som krävs nu är inte ännu mer detaljförordningar utan att ta tillvaratar kunskap, samarbeten och kontinuitet.

Lyssna på vad de patientnära läkarna och sköterskorna har att säga och ge dem arbetsglädjen och arbetsstoltheten tillbaka, så kan de lösa det mesta av dagens sjukvårds utmaningar.