Ledare

Andrén-Sandberg: Diagnoser ska inte köpas

Ledare
Foto:

Risken är stor att vårdbolag pressas att ge barn ADHD-diagnoser. Men det är inte alls säkert att det gynnar barnen.

Artikeln publicerades 30 oktober 2017.

I Dagens Nyheter 13/10 tas det upp ett känt problem, nämligen att alltför många barn får ”bokstavsdiagnoser.” Att alla barn i skolan ska få så individuell hjälp som möjligt är vi alla överens om – även de duktiga, skötsamma och tysta skall få den hjälp de behöver. Det finns då en grupp av barn som har problem med uppmärksamheten, de är överaktiva och styrda av plötsliga impulser. Det är klart att de uppfattas som stökiga och det är klart att lärarna måste ägna mer tid åt dem än de andra. Det behöver man inte vara psykolog eller läkare för att förstå, det räcker att vara medmänniska eller förälder.

Jag har tidigare påpekat att man försöker medikalisera detta problem, med vilket menas att om skolan skickar barnen till en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik så kommer en stor del av dem tillbaka med en bokstavsdiagnos som exempelvis ADHD eller ADD.

Det leder till att skolan kan söka om mer resurser, men det leder också till att diagnosen för all framtid finns kvar i sjukvårdens journalarkiv (och kan under vissa omständigheter grävas fram av potentiella arbetsgivare och försäkringsbolag 10, 20 eller 30 år senare).

Värst är emellertid att diagnoserna riskerar att bli en självuppfyllande profetia: lärarna vet att dessa barn inte kan prestera lika bra som de andra och därför inte ställer samma krav som på andra och ungdomarna kan ibland hänvisa till sin diagnos och därigenom komma undan besvärliga situationer för enkelt. Detta innebär inte att lärarna och ungdomarna alltid gör fel, men ibland förklarar bokstavsdiagnoserna för mycket.

En ytterligare bieffekt av medikaliseringen är nu att det vuxit fram en rad vårdbolag som på kort tid åtar sig att utreda barn som kan misstänka uppfylla kraven för en bokstavsdiagnos.

En tvådagarsutredning tycks kosta cirka 40 000 kronor enligt tidningen (ett enda företag gjorde 250-300 per år), vilket innebär att i god företagsekonomisk anda det är en ”vinst” för skolan ju fler barn som får diagnoserna. Då vågar jag hävda att det finns en stor risk att vårdbolagen då pressas att leverera bokstavsdiagnoser på tämligen tunn grund – det är ju för att fastställa ADHD-diagnoser och liknande som de anlitas (och får nya uppdrag).

Det finns ingenting i skollagen som säger att ett stökigt barn ska ha en medicinsk diagnos för att få extra stöd. Barnens bästa måste vara viktigare än att sätta medicinska diagnoser som ger pengar.