Åke Andrén-Sandberg: Bra vård hjälper bara om man får den
Det framgick alldeles tydligt att en stor majoritet av patienterna är mycket nöjda med den vård de får, men att det är svårt att få den – det vill säga att tillgängligheten är för dålig. Det rör sig om köer till operationer (även canceroperationer), långa väntetider på akutmottagningarna, för få vårdplatser, nedlagda BB, nyfödda som måste skickas utomlands, etc. Det finns här en tvåsidighet som måste vara svår att förstå för gemene man eftersom den är svår att förstå för de läkare och sköterskor som faktiskt är experter på det de ska göra och svår att förstå även för de toppadministratörer och politiker som är satta att planera vården.
Det mest tydliga problemet som framkom i TV-programmet är de helt olika perspektiv som finns samtidigt när sjukvården skall bedömas. Å ena sidan byråkraternas (inkluderande många administrativa läkare och sjuksköterskor) som försöker mäta sjukvårdens mängd och kvalitet i förhållande till de resurser som satsas, och å andra sidan det patienterna faktiskt upplever. Nobelpristagaren i ekonomi 2017, Richard Thaler, beskriver att nationalekonomer bygger sina arbeten på att människorna handlar på ett rationellt och logiskt sätt – men tyvärr (för ekonomerna) är verkligheten inte så enkel.
Ekonomi och människors upplever av vad som är bäst skiljer sig ofta åt. Människor kommer när de hamnar i patientsituationen inte att vara särskilt logiska, utan kan reagerar med rädsla, ledsnad, ilska och ängslighet när de blir sjuka lika väl som de kan känna en enorm lättnad när det visar sig att symptom inte kommer från en farlig sjukdom. Mötet med läkare och sköterskor kan därför kallas för ”sanningens ögonblick” och upplevelsen då ger sannolikt en bättre kunskap om vilken sjukvård som ges än de långa tabeller och jämförande statistik som sjukvårdsadministrationen presenterar.
Det är inte rimligt att sjukvården ska organiseras enbart efter en handfull missnöjda patienter – det skulle sannolikt bara leda till en annan handfull missnöjda patienter – men att inte ta med patientperspektivet i planeringen gör att den aldrig kan bli bättre. Visst finns det patienter som söker läkare för bagateller eller är oroliga i onödan, men detta är ett ”expertperspektiv.”
Patienternas vilja att få komma till samma läkare och sjuksköterska – kontinuitet – och att få komma snart efter att de önskat det – tillgänglighet – kan inte tillgodoses av toppbyråkrater utan bara av läkare och sjuksköterskor på vårdgolvet. Det är dessas och patienternas perspektiv som måste lyftas fram mycket, mycket mer än vad som sker idag. De vet något som de styrande ofta inte ens anar.
