Ledare

Andrén-Sandberg: Bättre sjukvård tar både tid och pengar

Ledare
Foto:

Under senaste halvåret har de politiska partierna försökt överträffa varandra med att argumentera för fler poliser; först var det tusen, sedan ett par tusen och senast var det 10000. Om den siffran står sig som ”vinnare” är ännu osagt.

Artikeln publicerades 24 oktober 2017.

Vid sitt första maj-tal utlovade statsministern en miljard extra till sjukvården och strax därefter kom SD med sitt budgetförslag om att tillföra 7,9 miljarder till vården och kalla sig för ”vårdpartiet.” Därefter har alla partierna – från Vänsterpartiet till Kristdemokraterna – kommit med olika löften om att ge mer pengar till sjukvården. Ingen av oss som arbetar med sjukvård kan rimligen tacka nej till det, men trots det känns det lite tunt när politikerna ser mer pengar (OBS! skattebetalarnas pengar, inte politikernas) som lösningen på sjukvårdens problem just när det snart är val.

För att utbilda en läkare tar det efter gymnasiet sex år på universitetet, två år under allmäntjänstgöringen och fem–sex år fram till specialistkompetensen. Det innebär tretton år om vederbörande går det rakaste spåret, men femton år eller mer om vederbörande skall vara barnledig, prova mer än en specialitet, arbeta utomlands en tid för att skaffa extra erfarenhet, eller något liknande. Även utbildningen till specialistsjuksköterska tar många år. Att bygga nya sjukhus, vårdcentraler och andra sjukvårdsbyggnader tar också lång tid; inkluderande projektering med mera oftare tio än fem år.

Tillsammans innebär detta att bara att få fram ”byggstenarna” till sjukvård (personal och lokaler) är ett långtidsprojekt, och inte något man kan fixa till med någon miljard hit eller dit. Förutom detta krävs att man hittar bra organisation av sjukvården, att man har tänkt igenom vad som skall prioriteras (alla kan inte få allt, alltid) och hur man skall få sjukvården att prioritera det som skall prioriteras – ”belöningsmönster.” Om sjukvården skall vara till för patienterna – vilket inte är en alltför djärv tanke – är det inte rimligt att tro att vi skall satsa på barnmorskor den ena dagen, primärvården den andra och kortare operationsköer en tredje.

För de som arbetar inom sjukvården (och för skattebetalarna den dagen de behöver sjukvård) ter sig sjukvården ofta lika tungrodd som en stor oljetanker, vilket skulle tala för att det finns en långsiktighet i planeringen. Emellertid kan det också tolkas som att det saknas planering och att man bara håller fast vid det som inte verkar ge för alltför mycket oljud ifrån sig. Helt klar är att mycket av organisationen går ut på att täta de värsta läckande hålen i sjukvården. Detta skulle man önska fick en ändring.

Mer pengar till sjukvården: ja tack. Mer långsiktighet avseende sjukvården: ännu mer ja tack!