Alliansen borde ha tagit över Trelleborg ihop
I en uppgörelse mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är Trelleborg på väg att få ett nytt styre. De tre partierna, som tillsammans har majoritet i fullmäktige, har delat upp makten mellan sig så att de avser att dela på samtliga presidieplatser: ordförande, vice ordförande och andra vice ordförande. Moderaterna och Kristdemokraterna vill utåt betrakta sig som styrande och Sverigedemokraterna som ledande oppositionsparti. I praktiken är det dock så att Sverigedemokraterna står bakom styret. Övrig opposition kommer att se uppdelningen av poster som något av en krigsförklaring.
Moderaternas Mikael Rubin gjorde tidigt i valrörelsen klart att han ville ta över posten som kommunstyrelsens ordförande och att det kunde vara med stöd av Sverigedemokraterna. När Rubin nu får ihop en majoritet bakom sig som kommunstyrelsens ordförande, sker det med SD som största parti med 13 mandat mot Moderaternas 12. Det är KD:s 3 som får den interna vågskålen att väga över åt Rubin och M/KD. Men klart är att Mikael Rubin placerar sig i en position där SD är helt avgörande, SD sätter sig i passagerarsätet med ena handen på ratten.
Är det modigt eller dumdristigt? Låt oss återkomma till den frågan. Men först kan man konstatera att det är helt onödigt. Om Trelleborg haft fyra samkörda Allianspartier hade de kunnat styra kommunen i en stark minoritet, med 20 av 51 mandat. Samtliga partier gick fram i antal röster och plockade ihop fem nya mandat – främst tack vare Kristdemokraternas återuppståndelse.
I en valteknisk samverkan med exempelvis Söderslättspartiet hade det blivit 24 mandat av 51. Det ska ställas i relation till Sverigedemokraternas 13, Socialdemokraternas 12 och Miljöpartiets 2.
I själva verket är det ett starkare mandat för Alliansen än när den historiskt omvälvande tog över styret i minoritet 2006, då med 18 mandat plus SPI:s 5. I det styret deltog Liberalerna och Centerpartiet, utan skrupler.
Nu blir det inget Alliansstyre. Liberalerna och Centerpartiet tycks ha uppfattat situationen som att ett sådant styre skulle innebära SD-beroende, uppenbarligen till skillnad från 2006. Trots att Liberalerna under den gångna mandatperioden och under valrörelsen fungerat väl ihop med Moderaterna har det efter valet skurit sig, på grund av SD-frågan. Och samtidigt tycks Centerpartiets och Moderaternas representanter ända sedan förra valet ligga i konflikt med varandra om vem som förhandlat med vem.
Vems felet är att det inte gick att sy ihop en Allians 2018 får de bråka om internt. Men det är Trelleborgs Allehandas ledarsidas uppfattning att ett sammansvetsat Alliansstyre hade kunnat fungera mycket väl, om man krupit upp ur skyttegravarna, åkt på Spa-helg i Mossbylund och filat på planerna för att gemensamt rikta in Trelleborg på ett bättre spår.
Sverigedemokraternas stöd i Trelleborg är stort, historiskt sammanflätat med Socialdemokraternas kollaps. Men de borgerliga partierna har genom detta förändrade politiska landskap klarat sig väl, över tid helt oskadda och i det senaste valet rejält stärkta. Detta mandat borde de förstås utnyttja.
Nu står istället Trelleborg med en styrande koalition där Moderaterna och Kristdemokraterna ska hantera Sverigedemokraterna som det faktiskt största partiet. Mikael Rubins kalkyl är att han ska lyckas i sitt politiska projekt och stärka sin och Moderaternas makt till nästa val. Han spelar högt. I kalkylen ingår att SD hittills inte har rosat den lokala politiken med egna förslag och att väljarna om de efter fyra år upplever förändringar till det bättre ska belöna M och inte SD.
Denna ledarsida har inte för avsikt att ta i med moraliska brösttoner mot det nya styret. Men man måste ha med sig varifrån SD kommer och hur dess företrädare har uttryckt sig i olika sammanhang. Moderaterna måste förhålla sig till att de nu behöver ta ansvar inte bara för det egna partiets företrädare utan också för SD:s. Av historien vet vi att det är riskfyllt. Att hantera SD som ett bland andra politiska partier, ge dem den respekt och ställa de krav man gör på alla andra politiska med- och motståndare är en sak. Men att ge sig in i ett i praktiken gemensamt styre är något annat.
För medborgarna räknas i slutänden ändå det som faktiskt kommer ut i form av resultat. Varje ny elev som når målen, varje potthål i Hedvägen som lagas och varje investering i att få med landsbygden i Trelleborgs framtidsprojekt är framsteg. Den som lyckas med det kommer sannolikt att belönas av väljarna.
Det hade en samlad Trelleborgsallians, med starkt mandat från väljarna och förhandlingsförmåga med andra partier kunnat åstadkomma. Det är synd att de ansvariga ser ut att sumpa den chansen. Man borde ha lärt sig av 2006 och gjort om det i ännu bättre form. Nu överlåter Liberalerna och Centerpartiet till konstellationen M/KD/SD att lyckas eller misslyckas med detta.
Det finns anledning att fundera på oppositionens roll under det kommande styret. Klarar den av att vara konstruktiv som krävs i en kommun? Centerpartiet och Liberalerna har markerat så starkt mot det nya styret att det kan bli svårt. Att bli socialdemokratiska stödpatruller i opposition är inte heller någon lockande tillvaro.
Socialdemokraterna å sin sida kan ta ett steg tillbaka i opposition, reflektera över hur partiet smält ihop under de gångna decennierna och försöka hitta ett nya vägar framåt. Ljuspunkten för S är att de traditionellt borgerliga partierna inte har förvaltat sin chans att ta över tillsammans. Det ska bli spännande att se om den lokala socialdemokratin väljer att använda detta läge för att bygga upp sig självt från grunden. Man kan föreställa sig ett oppositionsarbete som går ut på att markera hårt mot M/KD/SD. Lyckas S väl med det kan Trelleborg stå inför kommande val där den traditionella mitten, med Centerpartiet och Liberalerna, kläms åt och glöms bort.
