Åke Andrén-Sandberg: Åke Andrén-Sandberg: Forskningsetiken behöver ingen ny myndighet
Den ska handlägga etikprövningarna för medicinsk forskning. Förutom att påpeka att hon säkert har goda intentioner måste man initialt ifrågasätta om vi verkligen behöver en ny liten myndighet med egen generaldirektör – har vi inte redan alltför många?
I dag finns redan ett regelverk för hur etikprövning ska gå till inom medicinsk forskning, där målet i grunden är att se till att inga patienter kommer till skada och att forskningens eventuella nytta ställs mot riskerna. Är den sannolika nyttan liten får forskningen inte innebära några risker alls, om resultaten kan förväntas var viktiga kan större risker kan vara försvarbara. Denna avvägning ska idag beskrivas av forskaren men avgörs sedan i en Etikprövningsnämnd. Beteckningen till trots är det ingen vanlig nämnd utan en domstol med en kvalificerad domare som ordförande och med både medicinska experter och lekmän som nämndemän. De sex regionala nämnderna har egna kanslier och det finns en central etikprövningsdomstol dit de som inte får igenom sina forskningsansökningar kan överklaga.
Erfarenhetsmässigt gör etikprövningsnämnderna ett gott arbete och de flesta forskare brukar förstå om de får påpekanden att rätta sig efter. Etikdomstolarnas utslag har på ett positivt sätt varit normerande för hur man ska skydda patienter vid medicinska studier och hålla etiken högt. Forskningsministern slår därför in en nästan helt öppen dörr.
Problemet ligger istället i efterlevnaden av forskningstillståndet. Där finns det nämligen ingen myndighet som följer upp att forskarna gör som det står och de som skall finansiera forskningen är nöjda med att det finns ett etikgodkännande av forskningsplanen oavsett vad som står i den.
En mycket bättre väg vore istället att ge dagens etikprövningsnämnder ”muskler” (det vill säga pengar) till att följa upp vad de givit tillstånd till; kanske stickprovskontroller, kanske redovisning från forskarna i exempelvis halvtid av hur de ser på etikproblemen och en försäkran att de respekterar både bokstaven och andemeningen i forskningstillståndet. Förslagsvis kan det kombineras med att exempelvis olika forskare som inte känner varandra får granska varandras forskningsetik praktiskt och redovisa detta i särskilda seminarier, eller på något annat sätt få etikfrågan att bli mer än ett tillstånd på ett papper.
Avvakta således med att skapa ännu en myndighet som kan skälla mer än att bitas och ta istället fram resurser för att följa upp att etiktillstånden efterlevs. Det skulle vara mer kraftfullt och kunna öka säkerheten för patienten i den nödvändiga medicinska forskningen. Patienterna skall kunna känna sig trygga med att medicinsk forskning i Sverige når upp till de högt ställda etikkraven.
Åke Andrén-Sandberg
Professor emeritus i kirurgi, Borrby
