Åke Andrén-Sandberg: Åke Andrén-Sandberg: Fri sjukvård betyder inte frihet från eget ansvar
Det finns få saker som vi svenskar är så överens om som att de som behöver sjukvård ska få den – och vi ska få den oavsett hur rika respektive fattiga vi är.
När vi blir sjuka förväntar vi oss att det välfärdssystem som vi har skattefinansierat ska hjälpa oss, vilket är både rimligt och rätt. Det är ju det vi har betalt för. Vi är så överens att vi tar det för en självklarhet, men borde någon gång tänka efter för att förstå att vi är ganska unika i det avseendet. I större delen av världen är sjukvård en handelsvara där de som betalar mest får bäst och mest vård. I vår trygga värld har vi således lagt över ansvaret för diagnostik och behandling till välfärdsdelen av staten.
Detta gör att det lätt smyger sig in en känsla av rättigheter som inte motsvaras av någon motvikt i form av skyldigheter (mer än att betala skatt). Rent logiskt är det emellertid konstigt att överlåta hela ansvaret för sin egen hälso- och sjukvård till någon institution – nog borde väl varje individ ha ett eget ansvar också?
Enligt de etikriktlinjer som finns ska alla svenskar som söker hjälp från sjukvården behandlas lika oavsett om man bidragit till sitt tillstånd själv eller inte. Det innebär exempelvis att den som rökt sig till en sjukdom, den som druckit så mycket alkohol att kroppen farit illa, den som blivit sjuk av övervikt och den som idrottat sig till en skada ska ha rätt sjukvård. Det gäller till och med huliganer och skjutande gängmedlemmar – även de ska få den allra bästa tillgängliga sjukvård.
Jag vare sig kan eller vill argumentera mot detta eftersom gränserna för vad som ska anses tillåtet och vad som inte ska anses tillåtet för att få den bästa sjukvården är omöjlig att definiera. Tills vidare måste vi således ge den bästa sjukvården vi har till alla oavsett orsaken till tillståndet – men visst tål det att fundera över.
Utöver detta finns det emellertid ytterligare en aspekt på egenansvar, nämligen om vi ska ha en obegränsad rätt att söka sjukvård när vi vill och hur ofta vi vill. Eftersom sjukvård är en tjänst innebär det att när vi har gett den till någon kan vi inte ge den till någon annan.
Varje gång någon söker på akutmottagningen för något banalt eller något som kunnat vänta är det någon annan som inte får just den vården. All hälso-och sjukvård har begränsade resurser, så kanske måste vi i vart fall ifrågasätta om det inte finns någon gräns för när vi skall söka vård, och att individen här måste ta ansvar?
Åke Andrén-Sandberg, professor emeritus i kirurgi, Borrby
