Ledare

Åke Andrén-Sandberg: Diagnoser är ingen handelsvara

Ledare Artikeln publicerades
Åke Andrén-Sandberg
Åke Andrén-Sandberg

Under de gångna veckorna har det återigen varit fokus på de långa väntetiderna för barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) – på många ställen rör det sig om åratal. Det finns då några tankar som man bör uppmärksamma samtidigt för att finna en lösning (att göra det till en politisk stridsfråga gagna sannolikt ingen; inte ens politikerna).

För det första finns det ingen sjukvård som är så kostnadseffektiv som barnsjukvård. All den ohälsa som man kan åtgärda i barndomen ger oerhört mycket mer tillbaka – inklusive mätt i ekonomiska termer – än all annan (behjärtansvärd) sjukvård. Satsningar på BUP bör således göras inte bara för att det kan förhindra lidande utan också för att det är ekonomiskt lönsamt.

Det skall samtidigt påpekas att BUP är en specialisttjänst, vilken bara ur medicinsk synvinkel behövs för en liten, liten del av barn som inte mår bra. Primärvården – och i den ingår barnavårdscentralerna och skolhälsovård – kan lösa de mindre problemen hos barn lika väl som den gör det för vuxna. BUP ska således inte vara ett förstahandsval när barn mår dåligt.

Ännu viktigare är att ta ett stort steg bort från ”medikalisering” av problemen i skolan. Idag kan stökiga barn få extra stöd om BUP har satt en bokstavsdiagnos på dem, medan samma barn utan bokstavsdiagnoser ska skötas i skolan inom de gängse ekonomiska ramarna. Diagnoser är inte så svart-vita och från inte ses som en handelsvara.

Slutligen, det är biologiskt mycket underligt att den psykiska ohälsan skulle ha tilltagit så kraftigt som det sägs under de senaste åren. Människorna ändrar sig inte på någon generation, varför det snarare är andra omständigheter som ligger bakom. För det första har sjukdomsbegreppet ”ohälsa” ändrats, så att man nu kallar alla barn som inte mår helt bra för sjuka (dock i olika grad). Då den psykiska ohälsan har uppmärksammats i massmedia har det också gått upp för barnen att det finns ett begrepp som heter ”psykisk ohälsa”, och som de då många gånger tycker sig passa in i. Den som varit med under längre tid inom sjukvården vet att varje 5-10-årsperiod har sina ”pop-diagnoser” som mera avspeglar vidgning av diagnosdefinitioner och massmediauppmärksamhet än verklig ändring av sjukdomspanoramat. Att vi har det just nu är uppenbart.

Situationen är emellertid mer komplex än så eftersom samhället förändras – inte minst genom den ständiga IT-uppkopplingen – vilket säkerligen stressar många barn (och vuxna). Den ohälsa som detta kan ge kan inte botas av fler läkare och psykologer, det kräver kloka samhällsbyggare som arbetar inte bara med att fördela pengar utan också med vilka värderingar som styr oss – och som ska tillåtas styra oss. Gärna mer BUP – men också mer eftertanke.