Ledare

Åke Andrén-Sandberg: Brist på vårdplatser grund för sjukvårdskrisen

Ledare Artikeln publicerades
Åke Andrén
Åke Andrén

När jag började arbeta som läkare på sjukhus (för länge, länge sedan) var det vanligt att det på avdelningarna fanns någon eller några tomma sängar, och när en patient skrev ut så kom nästa patient till samma säng inte förrän dagen därpå.

Detta ändrades gradvis så att samma säng hade en patient på förmiddagen och en ny på eftermiddagen, och patienter som skulle opereras skrevs in och fick en ”guidad tur” på avdelningen en dag men kom inte till sjukhuset förrän klockan 07 på morgonen några dagar senare. Nu har utvecklingen gått ännu längre – trots att man gör allt fler och allt större operationer utan någon övernattning på sjukhuset – och allt oftare får patienten vända i dörren inför sin planerade inläggning eftersom det inte finns några lediga platser. Överbeläggningsproblematiken finns nu inte bara på sommaren utan är aktuell alla dagar på året och stjäl allt större tid för läkare och sjuksköterskor att lösa.

För tio år sedan fick jourhavande läkare ofta ägna timmar varje natt och helg åt att leta ledig sängplatser men också den gränser har överskridits så att det idag anses normalt att patienter kan få vänta en eller två dygn på akutmottagningen innan de kan få en vårdplats på en avdelning. Att detta gör arbetsmiljön otillständig för de anställda är uppenbart (de kan inte ge en så god vård som de är utbildade för) och att patientsäkerheten inte kan upprätthållas är lika uppenbart. Alla inser att situationen är ohållbar och bedrövlig.

När detta är sagt måste också påpekas att de ansvariga läkarna, sköterskorna och sjukvårdsadministratörerna tar detta på allra största allvar och gör allt de kan. För varje chef är vårdplatsbristen det grundläggande problemet för sjuksköterskebrist, ekonomiska svårigheter, patientsäkerhetsproblem och liknande.

Varför blev det så på 10-20 år? Svaren är i grunden enkla. Sverige har stängt så många vårdplatser att vi har minst antal per invånare i västerlandet samtidigt som vi har blivit många fler. Dessutom lever svenskarna allt längre, familjernas sociala situation gör att man inte kan ta hand om sina åldriga anhöriga och de medicinska framstegen gör att allt mer kan behandlas. Debet och kredit går då inte längre ihop.

En vårdplatsdimensionering måste utgå från befolkningens behov – inte efter önskedrömmar. Det är landstinget/regionen som har ansvar för sjukvården och då måste ha översikt och ta ansvar, det kan inte lämnas över till varje enskild verksamhetschef. För patienternas skull!

Åke Andrén-Sandberg

Professor emeritus i kirurgi, Borrby