Kultur

Viktoria Jäderling: "Åh Lunargatan"

Ny bok Artikeln publicerades
På sin webbsida presenterar Viktoria Jäderling sig som litteraturkritiker och redaktör. Nu kommer hennes debutbok. 2 bilder
Foto:Sofia runarsdotter
På sin webbsida presenterar Viktoria Jäderling sig som litteraturkritiker och redaktör. Nu kommer hennes debutbok.

"Åh Lunargatan" är en novellsamling som kommer att både hyllas och prisas, Det är vår recensent Christian Swalander övertygad om efter att ha läst Viktoria Jäderlings debutbok.

Viktoria Jäderling

"Åh Lunargatan"

(Albert Bonniers)

Viktoria Jäderling är en insiktsfull, driven och alltid läsvärd litteraturkritiker. När hon med ”Åh Lunargatan” själv debuterar som författare gör hon det alltså mot bakgrund av en gedigen egen värderande reflexion över vad som funkar litterärt och vad som inte gör det.

Bokens noveller har just den kvalitet som utmärker kortprosan när den är som bäst. De trampar inte ner sig i det episka, persongestaltningen är kortfattad men ändå träffsäker, motiven inte mer komplexa än att de kan ges en inom formatet mättad behandling.

Vill man söka en gemensam nämnare för bokens femton noveller kan man vända sig till en person i den avslutande ”Oförklarligt barnlös: uppföljning av en ofullbordad graviditet”, psykiatrikern dr Greipler (låter det inte lite kafkaistiskt) som säger glatt: ”Det finns bara en sak man vet om levandet. Vad man än gör. Smärtan kommer. Det är det enda man kan vara säker på, smärtan kommer alltid.”

Novellen handlar om ett par som med hjälp av IVF-befruktning försöker bli gravida. Situationen är sådan att den leder till nästan drömlikt extrem själviakttagelse, varje signal från de inre organen, varje droppe kroppsvätska som tränger ut från de motsträviga reproduktionsinstanserna, noteras med plågsam intensitet. Läsaren dras in i spänningsfältet mellan kroppen som ska tvingas göra vad den hittills vägrat och mellan honom och henne, han som ser henne ohjälpligt utifrån medan hon i varje sekund måste se in i sig själv.

Ett tema i boken är hämtat från Stanley Kubricks film ”The Shining”. Familjeidyllen som hela tiden utmanas av en hotande och besinningslös brutalitet som ruvar under idyllens yta medan barnen käxar om vilka barnförbjudna filmer de helst vill se är i början så harmonisk – och det är den även i slutet. Ändå har något mycket uppslitande hänt. Ja, det är snitsigt konstruerat, Jäderling har koll på uttrycksmedlen och det omedvetnas envetna filande på konventionernas galler.

När Doris Lessing fick Nobelpriset lyckades Svenska Akademien i en med rätta kritiserad formulering göra gällande att hon gestaltade ”den kvinnliga erfarenheten”. Till skillnad då, menade kritikerna, från de dussintals manliga författare som enligt Akademiens synsätt gestaltat en erfarenhet som skulle gälla för mänskligheten, inte bara för den manliga upplevelsen av densamma.

Upplevelserna av vad som är manligt och kvinnligt är (om man undantar vissa biologiska differenser, kvinnor får sällan prostatabesvär) konstitueras i ett utvecklat samhälle av sociala villkor. Därför är det oerhört spännande att läsa den prosadikt som finns insprängd bland novellerna i boken med rubriken ”Melankolin”. Här gestaltas nämligen en vad Svenska Akademien möjligen skulle kunna tänka sig att kalla ”den manliga erfarenheten”.

Dikten visar hur en mansroll perverteras av en normbildning utan kunskapsgrund och bisarrt känslostyrd. Extrem självhävdelse och kontakt med en anad men osäkert förstådd mainstream som utan hopp upplevs som betryggande blandas med skränig och obalanserad jagiskhet.

Det återstår en lång litteraturhöst. Men jag är rätt säker på att ”Åh Lunargatan” är med bland kandidaterna när det litterära debutantprisregnet börjar strila i början av år 2018.