Kultur

Nytt liv till Abramovićs verk

Kultur Artikeln publicerades
Louisiana har valt att återuppföra Abramović och Ulays verk ”Imponderabila” från Bologna 1977 där konstnärerna nakna placerade sig, vända mot varandra.
Foto:
”The Hero”, 2001.
Foto:
”The House with The Ocean View”, en performance, som pågick i 12 dagar på Sean Kelly Gallery, New York, 2002.
Foto:

Konsekvent och med en lika intellektuell som sensibel kompass har Marina Abramović erövrat och utvecklat performancekonsten. Alltid kompromisslöst och berörande; ofta provocerande men även ständigt existentiellt utvidgande.

The Cleaner

Av:

Marina Abramović

Louisiana

Visas t.o.m. 22/10, 2017.

När man nu ställs inför ett halvsekel av Abramović-arbeten i Louisianas utställning ”The Cleaner” kan man tydligt följa hur hennes konstnärliga praktik styrts av det processartade och att verken, som alltid kretsat kring begrepp som tid, kropp, uthållighet, plats, smärta, energi, närvaro, medverkan och förvandling, bildar en växande och organisk helhet.

Utställningen har tidigare i år visats på Moderna Museet i Stockholm. Abramović och hennes medhjälpare har sett till att det inte blir några stumt upprepande utställningar som reser runt. Några av verken från Stockholm har därför lyfts bort och nya har istället kommit in – eller betonats. I Stockholm gjordes en re-performance av det starka Balkan-verket ”Cleaning the Mirror”. Louisiana har valt att återuppföra Abramović och Ulays verk ”Imponderabila” från Bologna 1977 där konstnärerna nakna placerade sig, vända mot varandra, i den trånga öppningen till museet. Besökarna tvingades tränga sig igenom i utrymmet mellan kropparna. Det är fint att verket nu får nytt liv och dessutom får det utställningar av performancekonsten att bli något mer än stereotypa film- och fotodokumentationer av historiska händelser.

Re-performances har i Abramović händer dessutom blivit en helt egen och vital genre. Förutom att levandegöra egna tidiga verk återuppför hon, i ”Seven Easy Pieces”, verk av bland andra Joseph Beuys, Bruce Naumann och Vito Acconci. Hennes förankring i traditionen kring Beuys shamanism är lika framträdande som hennes kopplingar till Wienaktionisternas kroppsliga nakenutlevelser.

Tidigt dras Abramović till det våldsamma och laddade. Präglat av hårda partisanideal hos föräldrarna och av den politiskt och kulturellt begränsade tillvaron i Belgrad. I skoltidens målningar återkommer hon till hur lastbilar brutalt och frontalt krockar med varandra. Färgerna framträder som en explosion i den uppdämda kollisionen. Samtidigt kan hon, betecknande nog, skapa ett litet och nästan osynligt verk: ett jordnötsskal fäst med en nål vars skugga visar formen av ett moln. Skört, stilla och nästan drömmande sitter det där på väggen.

Med de erfarenheter som utvinns av de två polära krafternas spänningsfält går hon sedan vidare in i performancekonsten. Med den egna kroppen som avläsningsinstrument följer hon stadier i uppladdningen, kollisionen och urladdningen. Hon iscensätter – genom verk som ”Lips of Thomas” och ”Rhytm-serien” - en strikt dramaturgisk ram. Verken växer fram som ett slags rituellt martyrie-spel kring smärtan, botgöringen och reningen. Teman som återkommer i hela hennes produktion. Ett av de första verk jag såg av Abramović handlade just om detta: ”Art must be beautiful, artist must be beautiful”, från 1975, där konstnären hårdhänt borstar sitt hår och upprepar mantrat från titeln.

Livet och konsten i en smärtsam förening blir ännu mer centralt när hon möter den tyske konstnären Ulay i Amsterdam. De två framträder snart som en organism och de skapar, genom ett nomadiskt liv i Europa och senare genom mer omfattande resor till Tibet, Kina och Australien, serier av verk som handlar om dualitet och symbios. Verk som bygger på uthålligheten och där kropparnas fysiska möten gradvis blir alltmer distanserande.

En milstolpe, eller avskiljare, i deras gemensamma arbete, blir ”The Lovers” där de båda konstnärerna vandrar, från olika utgångspunkter i öst och väst, på Kinesiska muren för att när de möts omedelbart upplösa sin relation. Som ett slags statisk manifestation av detta finns i utställningen även två höga, skulpturala vaser, ”The Sun and the Moon”. På den ena är ytan matt. På den andra reflekterande. Det här är tvillingkärl som inte längre kommunicerar. Lika smärtsamt som ofrånkomligt.

I en serie senare publika verk utvecklar Abramović nya plattformar för mänskliga installationer som inte behöver utgå ifrån själva kroppen och den fysiska kontakten. I det nu legendariska och stilbildande ”The Artist is Present” som hon gjorde på MOMA i New York 2010 och ”512 Hours” på Serpentine Gallery, 2014 praktiserar hon de konstnärliga metoder hon utvecklat och som kan få oss att upptäcka våra individuella och kollektiva energier. Publiken blir då själva det oavslutade konstverket.

Det är lätt att se upp till Abramović som en katalysator och dynamo för konstens gränsöverskridande förmågor. Det finns naturligtvis också en hel del risker förknippat med en sådan, solitär position. Men just i det ögonblick som Abramović riskerar att bli ett konstens pelarhelgon – att hon skall glida in i en orubblig översteprästinne-roll – så reducerar hon, genom sina ovan nämnda kollektiva verk, sin egen närvaro.

Genom detta omfördelar hon också energier och utrymmen mellan oss alla som agerar tillsammans. Konstarten vidgas och samtidigt tar man udden av en kritik som alltid kan riktas mot performancekonsten: att den i alltför hög grad kräver lydiga och voyeuristiskt passiva betraktare.

Abramović säger själv att performancekonsten är en transformerande konst. ”Här rör det sig om livsenergi, molekylärt, cellulärt liv. Man står i förbindelse med de andra livsenergier man är omgiven av. Allt är en levande enhet”.

I ”The Cleaner” möter vi en konstnär som totalt uttömmer sin egen energi – bara för att vi ska upptäcka nya energifält genom vilka vi får kraften att kunna förvandla, berika och förnya oss.

Thomas Kjellgren