Kultur

Mikael Niemi: "Koka björn"

Ny bok
Mikael Niemi.
Foto:

Naturen blir till kulturen i Mikael Niemis nya roman, den fantasifullt underhållande och rika "Koka björn". Kulturskribenten Jan Karlsson tycker författaren har hittat rätt plats och ton.

Mikael Niemi

"Koka björn"

(Piratförlaget)

Artikeln publicerades 30 september 2017.

Efter ”Populärmusik från Vittula” (2000) – en av Sveriges roligaste böcker genom tiderna, inte minst för att den är så svärtad – har Mikael Niemi producerat habila verk i olika genrer utan att riktigt få det att stämma. Men nu har han funnit en plats och en tid, Kengis 1852, som står i samklang med författarens både dokumentariska och fantasifulla ådra, med fakta och sinnen, med rötter och skapandekraft.

Lars Levi Laestadius är prosten, väckelsens hjärna och hjärta, stor där i nordanland. Jussi är hittebarnet, en oönskad människa, en skygg nåjdpojke som knappt kan prata. Prosten tar honom till sig som en son, skapar och fostrar honom via dopet, samtalen och bokstäverna.

Trots alla intressanta bifigurer – kanske är prostens hustru dock något idealiserad – är det samspelet mellan väckelsens fader och hans oftast hängivne lärjunge som utgör romanens centrum.

Prosten är dessutom botaniker, en sentida Linné-lärjunge, och en alls icke oäven kriminaltekniker och detektiv. Berättandet får bränsle av en deckarhistoria, vari även nymodigheter som daguerrotyper och fingeravtryck hjälper skarpsinnet – länsman Brahe framstår som en föregångare till alla de klåpare poliskåren senare hyst. Kaj Linna kunde vara en avlägsen släkting till den på förhand dömde Jussi.

Fördomarna är stora, överheten stark och fientlig. Brukspatronen, borgarna och handelsmännen vill behålla makten. Länsman och fjärdingsman därtill. Brännvinet utgör en skiljelinje. Brännvinet generar inkomster och håller tjänstefolket på plats. Brännvinet är djävulen. Men de onda krafterna ryms inte bara i en butelj.

Samtidigt som den omsvärmade prosten, ja mästaren, måste framstå som stark och klok, så brottas han konstant med tron och tvivlet. Det gör omsider Jussi också. Ambitionsdjävulen lurar alltid om hörnet, egenrättfärdigheten, högmodet, prålet, självgodheten – allt det som vår konservativa och nyliberala epok premierar. Så blir Niemis roman också en lektion i samhälls- och människokunskap, inklusive hierarkierna mellan det finska, samiska och svenska språket.

Men oavsett våldets eskalering, gåtans lösning och teologins spörsmål – mot slutet får författaren en smula bråttom att knyta ihop trådarna – firas triumferna gärna i det konkreta. Vad musiken och dansen kan frigöra och betyda! Hur smöret kan smaka, hur potatisen upptäcks, hur skönt det kan vara med bastubad och ett hav av orkidéer. Likt Lars Levi Laestadius tycks Mikael Niemi vara en spårhund som inte väjer för något jordiskt eller himmelskt.

Och tillsammans skapar de, inte utan vånda och komplikationer, ett mirakel vid namn Jussi. Natur omvandlas till kultur, det är sant och lite förutsägbart. Men upprorsandan lever vidare efter 450 sidor. Upproret mot det bestående. Man eller kanske snarare kvinna borde önska sig något liknande väckelsen, eller?