Kultur

Louisiana: Rineke Dijkstra

Konst
Rineke Dijkstra: "Almerisa, Asylum Centre Leiden, The Netherlands, March 14, 1994"
Foto:
Rineke Dijkstra: "Marianna and Sasha, Kingisepp, Russia, November 2, 2014"
Foto:
Rineke Dijkstra: "Jalta, Ukraine, July 30, 1993"
Foto:
Rineke Dijkstra: "Kolobrzeg, Poland, July 26, 1992"
Foto:
Rineke Dijkstra: "Olivier, Quartier Vienot, Marseille, France, November 30, 2000"
Foto:

Årets Hasselbladspristagare är holländska fotografen Rineke Dijkstra. Året ut visas hon i en bred utställning på Louisiana. Kulturskribenten Thomas Kjellgren möter en rad porträtt som presenterar människor avbildade med respekt.

Rineke Dijkstra

"Den enkelte og de mange"

Utställning på Louisiana, Humlebæk, Danmark till 30/12

Artikeln publicerades 16 oktober 2017.

Tidigare i år tilldelades den holländska fotografen Rineke Dijkstra Hasselbladspriset, ett av de mera prestigefyllda priserna när det gäller fotokonsten. Nu visas hennes fotografiska porträtt på Louisiana, i en precis så stramt formgiven och redovisande utställning som man kan vänta sig när det gäller en presentation av Rineke Dijkstras bildvärld.

Dijkstras uttalade drivkraft är att fånga personligheten hos människan och samtidigt försöka utvinna något universellt som kan relatera till oss människor generellt.

Susan Sontag skrev en gång i sin bok ”Om fotografi” att det mesta i porträttfotografiet är exploaterande. Dijkstras bilder ger intressanta motbilder till ett sådant påstående. Alla hennes fotografier kretsar kring begrepp som identitet, sårbarhet och värdighet och hon närmar sig alltid sina människor med ömsinthet och respekt.

Hennes serie ”Beach Portraits”, som påbörjades 1991, är redan en modern klassiker. Unga människor står där, avbildade framför havet och mot himlens oändlighet, på stränder i Polen, Ukraina och USA. Frontala bilder av människor i helfigur, fångade i en öppnad dialog mellan fotograf och modell.

Flickan i Kolobrzeg, från 1992, framträder med en kroppshållning som kan påminna om Botticellis målning ”Venus”, 1482. I katalogen ser Poul Erik Tøjner bilden av de två pojkarna i Odessa, 1993 som en hommage till ”läromästaren” Diane Arbus klassiska foto ”Child with Toy Hand Grenade in Central Park”. Men egentligen är de här referenserna en konsthistorisk överkurs. Dijkstras fotografier framstår – och utspelar sig – så självklart mitt inne i vårt nutida uppmärksamhetsfält.

Det här är bilder där Dijkstra skickligt kombinerar – och balanserar mellan – en total mänsklig närvaro och en påtaglig frånvaro av all annan information eller förklarande berättelser. Det vi inte får veta om de avbildade personerna uppvägs av den inlevelse som fotografen har och den empati vi som betraktare genast känner för dessa människor. Bilderna visar oss även hur vi, i samma stund som vi börjar se personerna i ögat, genast också övertar konstnärens blick. I detta utvidgade seende skärps även den uppmärksamhet som Dijkstras bildvärld kräver av oss.

I olika bildserier skildrar hon odramatiskt alla de dramatiska förändringar som sker i en människas liv. Övergångarna mellan olika tillstånd, där man från att ha varit ett barn gradvis blir vuxen. Hon gör detta i serien om tre systrarna Emma, Lucy och Cécile, som hon fotograferar i Amsterdam en gång om året under sju års tid och hon gör det också i sviten om Olivier, den unge mannen som går in i Främlingslegionen och inte minst när hon fotograferar de portugisiska tjurfäktarna som bokstavligen tagit tjuren vid hornen och som nu avbildas efter striden.

Den mest fascinerande fotoserien är nog ändå den om Almerisa, den lilla bosniska flicka som hon träffar i ett flyktingläger i Leiden och som hon sedan följer in i både puberteten och vuxenlivet. Vi betraktar här inte enbart en enskild människas utveckling, vi följer rörelserna i en hel livscykel. Samma intensiva närvaro har hon när hon fotograferar de nyblivna mammorna med sina barn, strax efter förlossningen. När de har gått från att vara kvinna till att också bli moder. Stolt och utmattad står hon där, Tecla med sitt nyfödda barn vid bröstet. Ned för ett av hennes ben rinner en tunn strimma blod.

Almerisa-serien för oss vidare mot de videoverk som Dijkstra nu också parallellt arbetar med, där hon kan utveckla den stillastående rörelsen och tidens förlopp. Av de tre videoverk som finns med i utställningen tycker jag särskilt om ”I See a Woman Crying” där vi ser en grupp skolbarn i Liverpool berätta om en målning som vi inte ser i bild. Vi behöver egentligen inte heller veta att det är Picassos målning av Dora Mar som de sitter inför. I det här växelspelet mellan det vi hör individen eller gruppen berätta om - mellan det som vi faktiskt ser och det som vi kan föreställa oss att vi ser - växer ett existentiellt spänningsfält fram som handlar om individuell utveckling och kollektiv samhörighet, det synliga och det osynliga. Det är suveränt i sin avklarnade enkelhet.

Mitt i vår tids visuellt uppdrivna bildflöde framstår Dijkstras fotografier av människor med en allt större auktoritet. Lika stillsamt som ofrånkomligt hävdar de människans sårbarhet och starka identitet.