Kultur

Den socialt engagerade yrhättan föds

Bokrecension Artikeln publicerades
Ester Blenda Nordström
Foto: Bakhåll
Ester Blenda Nordström

Flickbok

En rackarunge

Författare: Ester Blenda Nordström

Förlag: Bakhåll

Visa mer...

Den svenska flickbokstraditionen har Nordström att tacka för mycket, anser recensenten Maria Ehrenberg.

Att Ester Blenda Nordström har fått ett nytt liv är roligt. Bakhålls förlag gör ett utmärkt arbete med att återutgiva delar av hennes produktion. ”En piga bland pigor” kallas Sveriges första wallraffreportage och en rad av hennes reseskildringar finns nu åter att tillgå: ”Kåtornas folk”, ”Amerikanskt” och ”Byn i vulkanens skugga” Det är också en välgärning att vi nu också har en fullmatad och välskriven biografi över denna säregna författare och journalist, Fatima Bremmers ”Ett jävla solsken” (2017).

”En rackarunge” är Nordströms första flickbok och den måste ha slagit ner som en bomb när den kom ut 1919. Tidigare litteratur har mest haft hjältinnor av det sedesamma slaget, förvisso lite smårebeller, men inget som egentligen stört.

Nordströms hjältinna spränger sitt köns gränser

Nu presenterar Nordström en hjältinna som ganska snart kommer att bli arketypisk inom ungdomslitteraturen; den godhjärtade men impulsiva flickan som spränger sitt köns gränser. Och som hon spränger det! Ann-Mari, så heter vår hjältinna, tar både tjänst som bromsare på tåg, flottar timmer och hjälper en mördare (som avtjänat sitt straff) att ta sig till Amerika. Dessutom anordnar hon en cirkus till förmån för fattigstugans folk och försöker flyga medelst ett paraply. Känns detta igen? Jomen visst. Astrid Lindgrens Madicken, Pippi och för all del även Emil har tydliga drag av Ann-Mari. I sitt efterord påpekar Bremmer att Lindgren skriver in sig i en redan befintlig tradition, det finns en poäng att se detta.

Men även den lite mindre litterära delen av den svenska flickbokstraditionen har mycket att tacka Nordström för. Jag tänker på ämnesvalen. Hos Nordström finns inget förakt för landsbygden, både skogsarbete och lantbruk skildras realistiskt som nödvändigt och intressant. Ann-Mari tjänar pengar genom att rensa grönsaksland, där är hon i gott sällskap med senare tiders hjältinnor som startar egna handelsträdgårdar. Att hjälpa folk i nöd sker ofta i Maja Jäderin-Hagfors böcker, t ex ”Två små flyktingar”. Att klar sig själv gör flickorna i samma författares ”Flickorna på Uppåkra” och att kunna ta tillvara vad naturen erbjuds är ett tema i Gunvor Gränströms ”Flickorna på Solön”. Så nog skapade Nordström en tradition alltid.

Jag vill dock påstå att hon i mångt och mycket överglänste sina efterträdare. Hennes bruk av dialekt till exempel. Både hjältinnan och folk runt henne pratar bred dialekt, men ytterst sällan är det ett sätt för författaren att förlöjliga – som ofta sker i senare tiders flickböcker. Det är snarare ett dokumentärt intresse, så här pratar folk i dessa bygder.

När senare tiders hjältinnor hjälper utsatta personer handlar det ofta om tjuvar som inte är tjuvar, folk som felaktigt blivit anklagade för olika saker. Missförstånd klaras ut. Hos Nordström är det en faktisk mördare som blir hjälpt, hans brott mildras av att han slog för att skydda en försvarslös person. Med andra ord, en fördjupning och en orädsla att nämna saker vid dess namn.

Så tack för denna återutgivning!