Kultur

Den globala konstscenens mittpunkt

Kultur Artikeln publicerades
På Friedrichsplatz, där nazisternas bokbål brann, syns Marta Minujin verk ”Parthenon of books”.
Foto:
Ghananske Ibrahim Mahamas hangar ”Check Point Sekondi Loco”
Foto:
IQhiyas, ett sydafrikanskt kollektiv av svarta, kvinnliga konstnärer, ”Monday Performance”.
Foto:
Britta Marakatt Labba syr de svenska samernas historia.
Foto:
I Michel Auders videocollage korsklipps modernitetens historia i en lika hypnotisk som nervig kakafoni.
Foto:

Det börjar med en nedstigning i underjorden. Inuti en anspråkslös container utanför Kassels centralstation göms trappan ner i djupet. Därnere breder den övergivna tunnelbanan ut sig. I dunklet väntar skolbänkarna

”Documenta 14: Learning from Athens”

Kassel, t o m 17 september

Under rubriken ”Learning from Athens” sprider sig Documenta genom staden. Som världens sannolikt mest prestigefyllda utställning förvandlar den vart femte år det blygsamma Kassel till den globala konstscenens mittpunkt. Men denna gång har satsningen kluvits i två delar, eller snarare dubblerats. Redan i april öppnade Documenta 14 i Aten. Det är denna stad, demokratins och antikens vagga, knäande under de senaste årens kraschade ekonomi och flyktingkris, som utställningens konstnärlige ledare, den polske kuratorn Adam Szymczyk, vill dra lärdom av.

Fast det räcker knappast att slå sig ner i skolbänkarna som IQhiya, ett sydafrikanskt kollektiv av svarta, kvinnliga konstnärer, ställt fram. För vad är det egentligen konsten, och Aten, ska lära ut? Vilka är det som ska bildas - och av vem?

Som start slungas vi in i okunskapens mörker, handgripligt och bildligt. Tvärs över den kvarlämnade rälsen tornar Michel Auders videocollage upp sig, där modernitetens historia korsklipps i en lika hypnotisk som nervig kakafoni. Slavhandelns ohyggliga förflutna möter dagens blodiga konfliktrapportering, medan kameran smeksamt rör sig över barockmålaren Caravaggios mästerverk och skamlöst zoomar in Jeff Koons postmoderna mjukporr. Därmed är tonen satt för vad som ska komma. Sedan Documenta grundades år 1955 av konstnären Arnold Bode som med avantgardekultur ville lyfta Kassel ur efterkrigstidens förödelse, har konsten här alltid tagit spjärn mot samhället och historien. I skarp kontrast till sinnligheten och poesin i Venedigbiennalens ”Viva Arte Viva” är anslaget tyngre, mer teoretiskt och politiskt. I en värld av spänningar och oro svarar konsten med berättelser om nöd, våld och förtryck, exploatering och kolonialisering - men också solidaritet, kreativitet och hopp.

Resultatet är punktvis lysande och bitvis övermäktigt. Det mest angelägna blandas med det ovidkommande. På plussidan finns många internationellt sett relativt okända konstnärskap från Mellanöstern, Afrika, Sydamerika, Asien. Medan de sista flyktvägarna in i fästningen Europa täpps till, sätter turkiske Banu Cennetoğlu på Museum Fridericeanums fasad ord på EU:s främlingsrädsla: ”Beingsafeisscary”. Denna Documentas paradbyggnad, intas i sin helhet av ett urval ur Greklands samtidskonstmuseums samling. Ytans tjusning blandas med mångbottnade verk, däribland av den nyss bortgångne, briljante skulptören Jannis Kounellis. Ändå framstår presentationen märkligt lösryckt i sammanhanget.

Om Documenta 13 satsade på filial i bland annat Kabul, är Aten en omfattande tvillingsatsning som pressat finansiering, tidsplan och goodwill. Opinionen i Kassel har fruktat en försvagning av stadens attraktionskraft. Under tiden såg delar av Atens kulturliv kritiskt på Documentas ankomst som ett utslag av nykolonialistisk kulturimperialism. Den roll Tyskland, som den europeiska ekonomins stormakt, spelat under den grekiska finanskrisen gjorde närvaron extra känslig trots temat; lära av Aten.

Nu handlar det inte, som Adam Szymczyk och hans team poängterar inför Kassels pressuppbåd, om att den som vet mest undervisar den okunnige. Något kryptiskt predikar han om att lära genom att avlära. Med andra ord, att göra sig kvitt fördomar och ompröva det givna. Först genom att inse hur lite vi vet, är det möjligt att börja förstå.

Vid slutet av tunneln väntar ljuset, bokstavligt och symboliskt. Yrvaket traskar besökarna ut längs de öde tunnelbanespåren, för att några kvarter bort slukas av postkontorets massiva betongbunker. I den vidsträckta transporthallen blickar afrikanska masker och egyptiska skulpturer ner från den banner som täckte fasaden på Berlins tidigare etnografiska museum. Fast här överlagrar Theo Eshetu den forna kolonialmaktens rövade skatter med filmade porträtt av de människor vars kultur det handlar om. Överhuvudtaget ekar Documenta av berättelser som länge tystats och förträngts från ursprungsfolk och minoriteter; etniska, religiösa, politiska och sexuella. Med nål och tråd syr Britta Marakatt-Labba de svenska samernas historia i sitt magnifika broderi vars renhjordar, stjärnhimlar och uppror sträcker sig över tjugo långa meter. Allt medan Gordon Hookey i bjärta regnbågsfärger skildrar hur Australiens aboriginer fråntogs makten över sitt land och sina liv.

Över sötsaker fyllda av dadel och pistage på det lokala kaféet, funderar jag på om ägaren på det syriska kebabstället intill fanns med i Ahlam Schiblis ”Heimat”. Sakligt men känslostarkt berättar fotoserien om några av de invandrare som anlänt till Kassel, från krigstiden till dagens asylsökande. Varje Documenta tar nya platser i anspråk, och infiltrerar i år även den slitna, mångkulturella stadsdelen Nordstadt. I ett av verken föreslås gatan runt hörnet döpas om till Halit Strasse, till minne av 21-årige Halit Yozgat som 2006 blev det nionde offret i en serie rasistiska mord utförda av en nynazistisk organisation.

Det är inte första gången som Documenta tar utgångspunkt i Kassels egen historia. Ofrånkomligen tränger det förgångna fram i detta forna centrum för Tysklands rustningsindustri, vars stadskärna jämnades vid marken av de allierades bomber. På storslagna Friedrichsplatz, där nazisternas bokbål brann, reser Marta Minujin sitt ”Parthenon of books”. Den fullskaliga versionen av Akropolis tempel, den antika civilisationens ikon, fylls efterhand med plastfickor av inlämnade böcker, varav flertalet någon gång utsatts för censur. ”Kitsch, kitsch! säger den belgiske konstnären Renzo Martens ilsket när jag träffar på honom. Känd för sina provokativa projekt och engagemang för plantagearbetare i Kongo, retar han sig på installationens skrytiga plastighet.

Följande dag går jag vilse i jakten på diskreta konstverk utan skyltar, med en karta full av blindspår och luckor i handen, vilket kanske är ganska bra bild av hur den historieskrivning ser ut som Documenta arbetar så hårt för att rucka på. På museet Grimmwelt, ägnat Kassels mest berömda invånare bröderna Grimm, flätas det lokala samman med det globala i såväl fiktiva som kusligt sanna sagor med mörk moral.

Strax bredvid ruvar det väldiga Neue Galerie som jag vill påstå utgör Documenta 14:s hjärna. Här skiktas dåtid och nutid, Aten och Kassel, våld, pengar och konst samman i en tät och skrämmande labyrint av historiens strider och förbrytelser där perspektivet vidgas bortom den västerländska horisonten. Här finns också glimtar av skönhet och kroppen som blottas i lust och tvång, som tuktas, värker och älskar.

När intrycken läggs till varandra, på den ena utställningsplatsen efter den andra, riskerar dock detta ständiga betonande av konsten som pedagogiskt och politiskt projekt att överskugga upplevelsen av dess styrka.

Men när skymningen faller skimrar boktemplet som en hägring i månskenet. Liksom Documenta i stort påminner det om hur kunskap - och konst - kan utgöra både ett löfte och hot, om makt och frigörelse.

Lite mer

Höjdpunkter och snackisar

Eleganta Palais Bellevue fylls med konstnärer som utforskar hemmet och landskapet som tillflyktsort och minfält. Olaf Holzapfel fascinerar med sinnrika konstruktionsmodeller och halmkompositioner, medan Roee Rosen visar en underbart absurd film om ett musikaliskt städdrama i palatsmiljö.

Stressat skyndar Documentapubliken genom Kassel. Den geografiska spridningen gör det omöjligt att greppa helheten. Från Benjamin Pattersons humoristiskt kväkande grodor i Karlsaueparken till Vérena Paravels och Lucien Castaing-Taylors gruvliga kannibalism-verk i industriområdets Tofu-fabrik. Frustrationen är ett faktum.

I Kassel finns Tysklands enda museum för begravningskultur där passande nog Terre Thaemlitz suggestiva videoverk visas. Övertygande spårar han länkar mellan futurismens hänsynslösa våldsdyrkan, den amerikanska söderns lynchningar och 2000-talets nyfascism, och blottlägger avantgardekonstens svartare sidor.

Bakom Gottschalk-halles graffitisprejade fasad i universitetsområdets utkant väntar Bili Bidjockas poetiska installation ”The Chess Society”. Medan schackpjäserna flyttas, parallellt i Kassel och Aten, fylls väggarna av gatans, konstens och filosofins slagord, där spelets - liksom samhällets - regler synas; www.thechesssociety.com

På Hessisches Landesmuseum trollbinder Naeem Mohaiemen med suveräna videoverket ”Two meetings and a Funeral”, om 1970-talets kalla krig, socialism och självständighetsrörelser. Ett stenkast därifrån synliggör Ibrahim Mahama kraftfullt kolonialismens arv när han sveper in Torwaches befästningar i slitna jutesäckar från Ghanas kol- och kakaohandel.

Visa mer...