Kultur

Arundhati Roy: "Den yttersta lyckans ministerium"

Ny bok
Arundhati Roy i en intervju i Vi Läser om sin succédebut för tjugo år sedan: "Jag blev kluven och det tog ett tag att bli van vid att vara känd och rik. Samtidigt genomgick jag en politisk resa."
Foto:

Tjugo år efter världssuccén "De små tingens Gud" utkommer indiska Arundhati Roys andra roman, "Den yttersta lyckans ministerium". Kulturskribenten Ingrid Elam har läst en myllrande, överlastad berättelse med ett tydligt budskap om att en annan värld är möjlig.

Arundhati Roy

"Den yttersta lyckans ministerium"

Översättning Peter Samuelsson

(Brombergs)

Artikeln publicerades 28 september 2017.

Strax efter mitten av Arundhati Roys roman ”Den yttersta lyckans ministerium” står det något som liknar en programförklaring: ”Jag skulle vilja skriva en sofistikerad historia där det trots att inte mycket händer finns massor att skriva om. Det går inte i Kashmir. Det finns inget sofistikerat i det som händer här. Det är för blodigt för god litteratur”.

Det är en av romangestalterna som talar, men han speglar Roys eget sätt att skriva: inte ”god” litteratur i betydelsen en välkomponerad, stramt gestaltad berättelse som låter en värld framträda snarare än att tala om för läsaren hur den är beskaffad. I stället en text som väller fram som den kommer, till synes oredigerad, full av upprepningar och stort med smått i en aldrig sinande flod av händelser, politiska manifest, samhällsreportage, huvud- och bipersoner huller om buller, allt på ett språk som svänger mellan svordomar och skir poesi i ett slags hemmagjord slang.

Det är förstås en medveten estetik, eller anti-estetik. Kashmir, ja hela Indien är för blodigt för något annat. Roy har sedan den sensationella debuten med ”De små tingens gud” 1997 skrivit en lång rad debattartiklar och politiska reportage; hennes återkomst till romanen sker alltså inte efter 20 års tystnad utan efter decennier av politisk aktivism, först nu har hon tagit sig tid att skriva skönlitterärt igen. Men romanen är inget annat än en fortsättning på den politiska kampen med andra konstnärliga medel, på gott och ont.

På ont för att persongestaltningen blir för ytlig när i stort varje indisk minoritet ska representeras av en romanfigur. Runt de två huvudpersonerna, Anjum och Tilo, trängs hermafroditer och kastlösa, etniska minoriteter, övergivna barn, rättslösa djur och privilegierade kor, homosexuella samt tre män som lämpligt nog har yrken som ger dem inblick i en mängd förhörsprotokoll och politiska motsättningar.

Anjum och Tilo är i sin tur undantagsvarelser, den ena född kvinna i en mans kropp, den andra för mörkhyad för sin höga kast och dessutom ovillig att leva efter den norm som gäller för kvinnor. Det är ett spännande perspektiv som ger möjlighet att skildra underifrån, genom de utstöttas ögon, men dessa blir mer klippdockor än flerdimensionella gestalter, de bländar och förför, men engagerar inte riktigt på djupet.

På gott eftersom Arundhati Roys vilja att få med allt det som är osynligt och förkastat och glömt är så medryckande. Om världens tillstånd är outhärdligt kan man välja mellan att sluta skriva och odla sin trädgård eller skriva för att förändra. Roy väljer det senare, hon omfamnar kärleksfullt alla de otröstliga hon tillägnat boken och hon har en vidöppen blick för den synliga världen, hennes styrka ligger i detaljerna, gesterna, dofterna i Dehli, en rösts klang, ljudet av en förlupen, dödande kula.

Det är framför allt kvinnorna och barnen som far illa, flera av romanens gestalter får förkroppsliga tidningarnas notiser om våldtäkter och barnslaveri, och även de stora rubrikerna finns med: från delningen av Indien 1947, över miljökatastrofen i Bhopal 1984 och massakern på muslimer i Gujarat 2002, till de allra senaste händelserna, Arundhati Roy skriver inte bara om samtiden, hon vill dessutom att inget av det förflutna ska glömmas bort. Därför berättar hon som om allt äger rum samtidigt i ett strömmande nu.

Hon vill inte bara beskriva verkligheten, hon har också ett budskap: en annan värld är möjlig, det går att leva alternativt, älska utan att bilda traditionell familj, bli mor utan att föda, vara man utan att behärska.

Anjum, hermafroditen, är sinnebilden för allt detta: en hirja, en som lever transsexuellt, i Indien hänvisad till att leva utanför samhället, lägre ner än de lägsta. Hon inrättar ett liv åt sig själv och en växande skara vänner på Dehlis begravningsplats, inte bara symboliskt i ett land där ”dö blivit ett sätt att leva”. Dessutom ett av ytterst få ställen där det aldrig är elavbrott eftersom de döda på bårhuset måste hållas nedkylda i hettan, vilket Anjum drar nytta av i den bostad hon byggt och ständigt bygger ut. Den blir så småningom kompletterad med en liten pool klädd i blått kakel för att påminna om det vatten som inte finns.

Detta slags humor, som ser det som är värt att le och glädjas åt i allt allvar, är det gott om hos Arundhati Roy, och den är ofta en god ersättning för det djup och det självtvivel som saknas, men inte alltid. I ”De små tingens gud” var huvudpersonerna, två älskande över kastgränserna, bärare av en enkel, tudelad världsbild där gränsen mellan ond och god var tydlig. Det kunde jag acceptera eftersom de var så unga och oskyldiga. Nu tjugo år och många grå hår senare har jag mindre fördragsamhet med en litteratur där den kloke alltid är god och den dumme alltid ond.

Fakta

Arundhati Roy

Född 1961 i Indien. Bor i New Delhi.

Utbildad arkitekt och stadsplanerare. Skrev filmmanus innan hennes debutroman, "De små tingens gud" publicerades 1997. Den fick snabbt en världspublik och erövrade det första Booker-priset till en indisk författare. Efter den har hon skrivit en mängd politiska artiklar och debattexter, ett urval av dessa kom på svenska förra året, "Kapitalismen: en spökhistoria".

Aktuell: Med sin andra roman "Den yttersta lyckans ministerium", som nu utkommer på svenska. Hon är också ett av huvudnamnen på den just nu pågående Bokmässan i Göteborg.

Bokens första mening: ”I den magiska timman när solen försvunnit men ljuset ännu dröjer kvar, lösgör sig härskaror av flyghundar från banjanträden på den gamla begravningsplatsen och svävar över staden likt rök.”

Visa mer...