Wanås vidgar blicken

Det är ungefär som en femårsplan, säger Elisabeth Millqvist, som sedan hösten 2010, tillsammans med sin man Mattias Givell, är chef över konstverksamheten på Wanås. Det hon avser är den väg de har börjat vandra, en väg som främst handlar om att vidga perspektiven genom att ta in fler konstvärldar än den amerikanska och västeuropeiska, men också om att skapa ett bredare konstbegrepp genom att utforska gränslandet mellan konst och andra discipliner, som arkitektur, design och hantverk.

– Och, fortsätter hon, ytterligare en del som kanske inte är lika tydlig, nämligen att sätta konsten i rörelse. Besökare är vana vid att röra och springa på konstverken här på Wanås, men vi vill att det också ska finnas med ett element av interaktivitet i våra utställningar.

Förra året var det Yoko Ono som gjorde besökarna till medskapare och fortfarande går det att hänga upp önskelappar i hennes äppleträd. I sommar bjuds vi in till att skapa oro, en speciell figur som byggs med halm och som är en del av en utställning där traditionella halmslöjdare knutna till Halmens hus i Dalsland har mött designers och konstnärer. Resultatet av deras samarbete visas i konsthallen.

– Traditionellt har det gjorts mycket av halm, och det är inte konstigt. Den halm som blev över samlades in och användes i olika syften, det var ett både billigt och vanligt material. Vi har försökt att förädla halmen som material och utforska vad som är möjligt att göra, säger Jonas Nobel, knuten till designgruppen Uglycute, ansvariga för utställningsdesignen till det projekt som kallas Farmer’s gold.

Det innebär också, som Elisabeth Millqvist påpekar, att halmen är tillbaka i den konsthall som tidigare levde ett liv som kostall.

Den andra delen i konsthallen är en djupare presentation av en av parkens konstnärer, Sissel Tolaas. Utifrån sin skulptur ”Terra Maximus” har hon skapat en doft, som kommer att fylla ett av rummen inne i hallen. Än är dock inget på plats, inte heller den norskfödda konstnären.

– För Sissel Tolaas är lukter fyllda av historia och kunskap, och på kemisk väg framställer hon dofter utifrån olika innehåll. I ett verk har hon använt svettlukt från män med panik-ångest, i ett annat har hon försökt få fram lukten av första världskrigets skyttegravar. Hon ställer frågor om hur både vår historia och framtid luktar. Här på Wanås har hon tagit fram doften från sitt eget verk, som sedan 1989 är fyllt med äldre löv, säger Elisabeth Millqvist, när hon under gårdagens pressvandring har stannat till vid ”Terra Maximus”.

Och, undrar en reporter, hur luktar det? ”Jord, ruttet, kompost”, svarar Millqvist.

Ytterligare en av sommarens konstnärer har återvänt. Det är konstnären Henrik Håkansson som har färdigställt det reservat om 50 gånger 50 meter han mutade in 2009. Då var han en av dem som medverkade i eko-utställningen ”Footprints”, men det är först nu som idén har stängslats in med ett högt nät. In- och utgång saknas. ”Det här är en vild del av parken som för alltid har stängts”, säger Marika Wachtmeister, grundare av Wanås utställningar.

Helt nya på Wanås är Astrid Svangren, svensk konstnär bosatt i Köpenhamn och aktuell på ytterligare två utställningar i sommar, och Srinivasa Prasad, indisk konstnär bosatt på landsbygden drygt 30 mil utanför Bangalore och som oftast arbetar med skulpturer i naturmaterial.

På Wanås har Prasad skapat en labyrint av ett tusentals snabbväxande pilträd. Formen är hans egen signatur, skrivet på hans modersspråk kannada, med runt 38 miljoner användare i Indien. När träden vuxit upp formas täta stigar för besökarna att följa. Prasad är på plats hela veckan i Wanås, arbetar i parken, gör workshops på skolor och trivs förträffligt.

– Det här är som paradiset, säger han och viftar med armen mot den gröna skogen och blå himlen.

– Lugnt, tyst och med flera konstverk i parken som utgår från naturen, det tycker jag om.

Han erbjuder gärna publiken en annorlunda upplevelse och berättar om ett verk han uppförde i Mumbais heta och bullriga miljö. När besökarna gick in i hans skulptur blev det både svalt och tyst. Han är dessutom inte ensam indier på årets utställning. I ett nytt rum ska i framtiden ges plats för den rörliga bildens konst. Först ut är fyra indiska konstnärer, vars videoverk löper som en stafett under ungefär en timmes tid.

– Indien har en lång och fantastisk historia men numera också en spännande och snabbt växande konstscen. Men det är faktiskt först under 2000-talet som deras samtidskonst har tagit fart, säger Elisabeth Millqvist.

I en glänta en bit in i skogen har Astrid Svangren hittat platsen för sitt fyrdelade konstverk med den hittills längsta titeln i Wanås 25-åriga historia: ”jag speglar mig i en sky av vitt med stänk av rött vallmoröd rubinröd där allt förvandlas från doftlöshet till doft iris larv paradisisk oskuld likt flytande metall fastnålad upphängd violett guldvinge vinbärsfrukt zohras silvervinge hud likt papper”.

Fyra ställningar av träd har utrustats med en mängd föremål av skiftande karaktär och material. Hon säger att det var hennes ben som fann platsen under en vinterpromenad i parken. De drogs just hit.

– Som barn var jag och en vän småreligiösa och letade ofta efter en slags heliga platser. Den här platsen påminner om en sådan plats. Det är som något försiggått här, med spår som har lämnats kvar samtidigt som här finns en stillhet, säger hon.

En av de fyra delarna är ett kors, men det beror inte på att hennes unga småreligiositet har vuxit, tvärtom, hon säger att hon inte är religiös idag men däremot fortfarande intresserad av ämnet. Vad hennes verk, i sin helhet och sina delar, betyder vill hon inte ge sig in på. Det vill hon lämna kvar åt besökarna att fundera kring.

– Jag vill att min konst ska vara något som är på flykt, något som kommer, försvinner och återkommer. Som en fjäril som flimrar förbi. Delarna i det här verket ser jag som olika nivåer som leder fram till källan, den heliga graalen eller vad det kan vara.

Marika Wachtmeister har varit med under hela pressvisningen. Flera vill veta vad hon tycker om utställningen och om de 25 år som har gått. Hon är glad, och tycker att den lätthet som ofta funnits med på Wanås har gjort comeback i den aktuella jubileumsutställningen.

– Det är roligt att se hur ens baby lever vidare, men jag tycker inte att de verk som har blivit permanenta fullt ut speglar Wanås verksamhet. Tyngden och de stora verken dominerar, men vi har också haft flera mer lekfulla och lättsamma verk, även en hel del performance. När jag ser tillbaka är det de verken jag främst saknar.

Idag är Wanås etablerat och erkänt, såväl på hemma- som bortaplan, och Marika Wachtmeister är nöjd över kommunens engagemang. Ändå tycker hon att Östra Göinge kommun fortfarande sover sin Törnrosasömn, och hon är tveksam över hur mycket hon och konsten på Wanås egentligen har lyckats förändra i trakten.

– En sak har vi i alla fall lyckats förändra, och det är en sak jag är mycket stolt över: vi har fått bussen att stanna vid Wanås, numera till och med en gång i timmen. Men jag blir ledsen när jag hör att bussen är hotad.