Kultur och Nöjen

Vissångerskan Hanna Åberg på egna ben

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Hon står staty i Trelleborg, men Hanna Åbergs egen konst är visan. Den försåtligt ljuva men sötsalta visan som både vill glädja och provocera.

Tanken var att bli klassisk konsertgitarrist. Och Malmötjejen Hanna Åberg kom långt i sina studier, innan hon började få ont i händerna och ryggen.

– Till slut tänkte jag "nä, det finns roligare saker i livet än att sitta och öva gitarr åtta timmar om dagen", säger Hanna.

I stället började hon plocka upp gitarren bara när hon hade lust. Då insåg hon att i händerna och huvudet hade hon grunderna för att komponera låtar.

– Nu kan ingen tala om för mig hur jag ska spela, säger Hanna nöjt. Jag spelar efter min egen begåvning och begränsning.

Efter många bröllopsspelningar med sin akustiska gitarr blev Hanna halvkändis 1998, med låten Hämnden är ljuv. Inte bara för att den vann något så pikant som "SM i nidvisor" – den sjöngs ju av en ung, söt flicka, och sådana ska ju sjunga ljuva kärleksvisor med vän stämma, ska de inte? Hanna skrattar:

– Jag har aldrig blundat för mina aggressiva eller dystra tankar. Jag tror alla har dem. – Låten blev faktiskt anmäld till granskningsnämnden, trots att den framfördes i en radiotävling om just nidvisor. Och då insåg jag hur svårt det är med humor och satir.

I dagarna släpptes Hanna Åbergs andra soloalbum, Till en vän. Även där blandar hon finstämda ballader med ilskna visor och satir.

– Jag skulle bli tokig om jag bara skrev om kärlek, förklarar hon. Och det finns ju en del att bli upprörd över.

Titellåten Till en vän skrev hon åt en tjejkompis vars man hon tyckte ägnade sig åt psykisk misshandel. Och Desperat vaggvisa är en nästan otäck skildring av de svarta tankar en nybliven mamma kan få om sitt barn när hon aldrig får sova, aldrig räcker till.

– Jag är egentligen ganska snäll, försäkrar Hanna. Men det händer någonting i hjärnan när man inte får sova!

– Lustigt nog är vaggvisan en av de låtar jag verkligen fått respons på. Vid nästan varje spelning kommer det fram någon kvinna och säger "vad skönt att jag inte är ensam!"

Att skriva sånger som berör andras känslor är bland det mest tillfredsställande hon vet. Hanna kontrasterar medvetet de mörka visorna med de ljusa om kärlek och längtan. Och hon sticker inte under stol med att hon gillar att provocera.

Där är Hanna lik sin far, konstnären Fred Åberg. Han som gjort flera skulpturer i Trelleborg, bland annat Böst på gågatan – ett av flera verk som Hanna fått stå modell för.

– Min far kan göra otroligt poetiska och vackra konstverk, med ett djup som berör, säger Hanna stolt.

– Samtidigt har han ett jävlaranamma och en glimt i ögat som får honom att göra sådant som är fult, rentav snuskigt.

Att avstå från att skildra saker realistiskt, av rädsla för att det ska bli svart eller fult, det vill varken Hanna eller Fred Åberg.

– Det väcker tankar, och det når sanningen bättre, säger Hanna. Sådant ska man inte dölja. Nu jobbar Hanna Åberg med ett hedersprojekt. Hon är handplockad för att gå igenom skalden Gabriel Jönssons efterlämnade dikter och tonsätta dem för en ny platta. Som Billy Bragg gjorde med Woody Guthrie.

– Det var som att öppna en skattkista, berättar Hanna, som i förstone överfölls av tvivel på om hon skulle klara uppdraget.

– Men så var det någon text som stack ut. Den nästan sjöng sig själv direkt från bladet, säger Hanna Åberg, lyckligt häpen över att plötsligt skriva visor i tretakt.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se