Virtanen känner sig lugnare

– Vänta, jag glömde... har lovat att hänga upp tvätten..

Fredrik Virtanen flyger upp, kilar in i huset och kommer ut kånkande på en blå korg full av tvätt. Omsorgsfullt och varsamt sträcker han ut kläderna och fumlar lite med klädnyporna. Över Österlen skiner solen och han konstaterar glatt att klyschor i allmänhet stämmer, det är därför de uppkommer. Som nybliven far radar han upp dem.

– Man blir en lugnare person. Inser att man själv inte är så viktig längre.

1994 kom han till Aftonbladet. Tidningen han kommit att bli synonym med. Då, en ung visionär från Motala som ville förändra världen. Påverka. Skrev artiklar för FiB/Kulturfront. Komponerade dikter, bar raggsockor, lyssnade på progg och var 1970-tal i allmänhet. Nöjeschefen på Aftonbladet, Sigge Ennart, ringde en dag och frågade om han ville jobba på nöjet. Idealisten Fredrik Virtanen slingrade sig. Förklarade att han verkligen inte ville jobba med nöje. I hans värld var nöje kommersiellt och plastigt. Efter en kort övertalningskampanj blev han övertygad.

– I viss mån vill jag väl fortfarande förändra världen. Men jag lärde mig, ju äldre jag blev, att ingen bryr sig om det. På det stora hela kan man inte påverka så mycket. Nu är man glad om lyckas påverka någon att se en film, köpa en skiva eller att läsa en bok som jag har rekommenderat.

Millennieskiftet kom och Virtanen hade avancerat till nöjeschef. Han skrev innelistor och krönikor och trivdes i den plastiga och kommersiella djungel han några år tidigare föraktat och skytt. En dag kom ett utskick på mejl. Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin undrade vem som ville åka och bli korrespondent i New York. Virtanen skrev, på skämt, att han kunde åka. Några veckor senare blev han nedkallad till sin chefredaktör, ombedd att packa sina väskor och ta sig till New York.

– Jag försökte förklara för Anders att jag bara skämtat. Men han tyckte att det var en skitbra idé. Så jag åkte. Det fanns liksom inget som höll mig kvar.

I början bodde han i den föregående korrespondentens lägenhet. En stor och fin våning på Upper East Side som Aftonbladet betalade 70 000 kronor i månaden för. På sin arbetstid, som pågick mellan nio på morgonen och nio på kvällen, gjorde han reportageresor, hängde i FN- huset som han uttrycker det, tittade på CNN och skrev av amerikanska artiklar.

En ljuv kärlek till New York och det amerikanska uppstod. Så kom Irakkriget och som Aftonbladets utsände var Virtanen mitt i hetluften.

– Jag hade väl sidan sex och sju under några månader. I stort sett varje dag. Det tärde på mig. Att bara skriva om krig och att se så mycket bilder från det. Trots att jag inte var en riktig krigskorrespondent och inte befann mig i det faktiska kriget blev jag djupt påverkad och mådde dåligt. När jag kom hem till Sverige fick jag ångestattacker.

Under sin tid i USA fick han träffa George Bush och skaka hand med denne. I en tidigare gjord intervju kallar han honom underskattad och en tänkande och smart nykonservativ.

– Ja, givetvis är han underskattad. När svenskar tror att han är blåst så blir det liksom bara platt och dumt. Man blir inte president i USA om man är en idiot. Att han däremot, vilket han gjorde, lurade människor och ljög är en annan sak. Det låg ingen sanning att Irak hade något med 11 september- attackerna att göra. De hade inga massförstörelsevapen och Saddam Hussein och Usama Bin Laden hade inget samröre. Det visste alla journalister som bevakade upptrappningen till kriget. Samtidigt var det omöjligt att bevisa.

Virtanen menar att svenskar konsekvent fördummar och förlöjligar amerikaner. Enligt honom beror det på de skräpkulturella influenser om når oss från andra sidan Atlanten.

– Världens främsta tänkare och intellektuella sitter i New York samtidigt som det givetvis finns många idioter även i USA. Jag menar, det är ju ingen skillnad på en redneck i West Virginia och en redneck i Sjöbo.

Små, små droppar regn börjar falla över Österlen. De mörka molnen drar ihop sig över oss och Virtanen sneglar mot sin nytvättade upphängda tvätt och konstaterar dystert att den nog kommer att bli ännu blötare.

Till slut fick han tjata sig hem. Aftonbladet ville att han skulle stanna. Idag saknar han livet och kivet i New York, men inte arbetet som utrikeskorrespondent i sig. Flyttar han på äldre dar tillbaka till USA vill han till New Orleans.

Väl i Sverige sadlade han om till programledare. Studio Virtanen sändes i 220 avsnitt på TV8. En talkshow med där han bjöd in gäster han själv tyckte var intressanta. Från nischade okända konstnärer till välkända popartister. Från Horace Engdahl till Thorsen Flinck. Själv har han beskrivit det som kvällstidning i TV-format.

– Det har jag väl för fan inte!

Jo det har du.

– Ja, okej det kanske jag har. Såtillvida att mina frågor var roliga och lite oförskämda.

Då Fredrik Virtanen i direktsändning frågade Regina Lund vad hon och Joakim Thåström, som hon då hade ett förhållande med, hyrde för filmer blev hon förbannad, reste sig och gick.

– Det tyckte hon var oerhört kränkande. Jag hojtade efter henne och sa att det var direktsändning, att hon inte bara kunde resa sig och gå, så hon kom tillbaka men ville bara läsa sina dikter. Nej, du ska inte läsa några dikter, sa jag och så fortsatte vi.

Han visste att det var bra tv, samtidigt oroade han sig för vad som skulle hända om hon inte kom tillbaka. Han menar att det är kul om gästerna blir lite provocerade. Särskilt i tv, där man kan gå lite längre. Men i sin nuvarande roll som intervjuare, i söndagsintervjun i Aftonbladet, är han försiktigare. Blir ett intervjuobjekt irriterat blir det dålig stämning och ingen bra intervju. Eller ingen intervju alls.

Det var nära att ske när han träffade barndomsidolen Ulf Lundell för ett år sedan. Virtanen inledde intervjun med att fråga om Lundell varit full då han ringt och bett om intervjun. Lundell ilsknade till och var nära att gå. Till sist genomförde de intervjun ändå. Virtanen redogjorde för hela händelseförloppet i sin text.

– I tv hade det varit magiskt.

Regnet tilltar i styrka och antar närmast bibliska proportioner. Fredrik Virtanen fiskar suckande upp sin mobiltelefon och kollar vädret. Håller upp mobiltelefonen som visar en stor sol. Det är en sol här, men inte där, konstaterar han och pekar genom fönstret mot gården.

– Kvaliteten på nöjesjournalistiken går upp och ner. Men det är klart att vissa saker säljer. Och tack vare internet är det enklare än någonsin att mäta vad det är folk vill ha. Det skriver man om. Sex och kändisar säljer, det är bara att konstatera.

Att döma av läsarkommentarerna, på tidningarnas hemsidor, finns det många läsare som inte håller med, påpekar Fredrik Virtanen. Det finns de som spyr galla över tidningens sätt att göra nöjesnyheter.

– Det är rätt roligt. Lite av en psykologisk gåta. De läser artiklarna och tycker att de är skit. Samtidigt finns det hundra andra artiklar de skulle kunna läsa. Mänskligt självbedrägeri, lite komiskt faktiskt.

På tio år har Virtanen, enligt egen utsago efter snabbt överslagsräknande, skrivit närmare tusen krönikor. Ibland har han svårt att svårt att hitta ämnen att skriva om.

Och han brinner inte för populärkulturen på samma sätt som förr.

Kan du ibland läsa igenom en text och känna att: tänk att de betalar mig för att ta in det här?

– Nej, jag tycker de ska vara glada att de har mig. Andres Lokko och Janne Gradwall är bättre än jag på det vi gör. Men sen är det nog jag.

Han väntar på att familjen ska komma hem.

Regnet öser fortfarande ner över den skånska slätten.

– Hoppas att de tog med sig ett regnskydd åt John, mumlar han.

Du verkar väldigt avslappnad i din fadersroll?

– Nja, då skulle du se mig när jag lagar mat samtidigt som John skriker, då är jag inte så lugn.

Vad gör du när han tar studenten?

– Förhoppningsvis har jag skrivit en del böcker då. Kanske varvar jag ner som textredigerare eller något, säger Fredrik Virtanen och skrattar.

Trivs du härute i lugnet, så långt från storstaden?

– Ja, definitivt. Jag läser böcker och tar det lugnt.

 Börjar du bli gammal?

– Ja.