Tandlöst om porrindustrin
Titelfiguren (genomgående energiskt, men endimensionellt, spelad av Hanna Sjögren-Devrient) är en rätt vanlig Hörbytjej som, efter att hennes föräldrar och storasyster omkommit i en bilolycka när hon var sex år, växer upp med sin moster Gunilla (Katarina Lundgren-Hugg). Tio år efter olyckan skriver Gunilla en bok om sina upplevelser i samband med det inträffade. Detta blir startskottet för en kometartad författarkarriär. Fylld av framgångsrus lämnar hon Jenny (nu i gymnasieåldern) vind för våg, vilket med småstadslogikens obönhörlighet (men kanske framför allt eftersom Magnusson vill ha det så) leder till sprit, droger och madrassrykte. Efter studenten börjar Jenny spela in porrfilmer vilkas framgång snart för henne till Los Angeles där hon blir någon, då under namnet Jenny Swede.
Verket lider svårt av flera problem. För det första förefaller Magnusson inte att ha varit riktigt säker på vad han skulle berätta när han skrev det. Varken tematiken kring porrindustrin (med möjlighet att se dess själsdödande och livslögnsbejakande som en cynisk allegori över det konstnärliga livet i allmänhet) eller konflikten mellan Jenny och Gunilla, vilken för all del stundtals är gripande skriven (särskilt i en scen där Jennys frivilliga försäljning av sin egen kropp ställs mot Gunillas ekonomiska vinst på tre människors död), är fullt ut realiserade. Båda famlar omkring på sin respektive yta men har svårt att komma till några insikter som inte redan sagts klokare tidigare. Särskilt gäller detta porrindustridelen av dramat, där Magnusson inte vet vilket av de politiskt korrekta benen han ska stå på: ska han hylla Jennys rätt att bestämma över sin egen kropp eller fördöma massindustrin som slukar kvinnor och spottar ut förnedring? Han väljer ingetdera men förmår inte heller skapa tillräckliga argument för någondera sidan.
I stället försöker han att kompensera dramats uppenbara brister genom att på de dramaturgiskt mest häpnadsväckande ställen (som exempelvis i just den scen där han kunde ha etablerat antingen en förståelse eller motvilja inför porrindustrin) skruva tonen till ren komedi. Denna förvaltas förvisso väl av framför allt Karin Lithman (med finfin replikföring och mycket god timing), men är många gånger helt malplacerad.
Intrycket av halvfärdigt arbete förstärks även av det synnerligen entydiga slut som kommer efter några slarviga klimaktiska scener mellan i huvudsak Lundgren-Hugg och Sjögren-Devrient vilka är förnämligt välspelade men lika formidabelt illa författade. Förvisso finns det en rolig poäng i att en porrskådis kallar någon annan och själv blir kallad fitta, men greppet känns billigt och gör, tillsammans med den just där i övrigt taffliga dialogen, att texten, trots utmärkt spel, går upp i plattitydisk rök. När slutet så kommer, med kitsch i bästa Hollywood-snitt, har all distans och reflektion för länge sedan försvunnit.
Det är som om Dennis Magnusson, i brist på något egentligt ärende, försökt att svepa in "Jenny from Hörby" i teaterns och filmens klichéer för att vi ska bli så distraherade av dem och av hans synnerligen väl genomarbetade dramatiska och textliga struktur och flöde att vi glömmer att den här kejsaren, i fler meningar än en, inte har några kläder på sig. Med sådana problem känns det bara futtigt att konstatera att ingen i ensemblen pratar som man gör i Hörby.
Fredrik Fischer
