Lägg därtill Risagers raspiga röst, full av känsla för stilformen och de ord han sjunger om långa regniga nätter och att träffas av blixten när han ser in i ögonen på en kvinna - antar jag, så där lite slentrianheteronormativt.

Med storbandsgungig backning av sju man, blås och piano placerar han sig mellan BB King och Joe Cocker, eller möjligen mellan Ray Charles och Eric Clapton. När det glider över i glättigt och smygjazzigt darrar mitt byta-låt-finger som en slagruta, men Thorbjørn Risager hamnar ändå i facket "hålla ögonen på".

Lars Thulin