Nadja Eriksson minns jag från en lp-skiva för längesen. När kan det ha varit,
redan på 80-talet? När jag återhör henne på ett nytt album så suckar jag, så
synd att en förkylning fick mig att missa hennes föreställning i Skillinge.
Nadja Eriksson sjunger, spelar piano och komponerar. Hon gör det personligt
och bra och utan att snegla åt något kommersiellt håll.
Pop och annan populärsång, klassiskt, visa, chanson och kabaret, jazz,
andligt, några österländska influenser bland det västerländska. Inte var för
sig utan så välblandat att resultatet blir Nadja Erikssons egen genre:
melodiska, smått sentimentala sånger med texter ur hennes liv, likt
dagboksblad med erfarenheter och funderingar. Först tyckte jag att albumet
var lite ojämnt men jag ångrar mig nog. Några spelningar senare har spåren
vuxit ihop och blivit delar av helheten. Några favoriter: titelspåret, ”En
bit av himlen” och ”Rovdjur”.
