Kanske lika bra att fortsätta studien och driva tesen om sambandet mellan Kate Bush och välmående. Ännu en ”succé” för forskningen i sikte, tro mig. När brittiskan otippat släpper sitt andra album för året, det fjärde på 18 år, är temat uttalat redan i titeln. Mot en fond av fallande snö, nyss född i molnet och redan i dalande, skapar Kate Bush, trots det vintriga temat, en av årets varmaste musikupplevelser.

Inledande ”Snowflake” är en duett med sonen Albert som ännu har sin fina gossröst intakt. Rena familjeaffären faktiskt, då pappa Dan trakterar gitarren. Överhuvudtaget omger hon sig med ett intimt entourage, mångåriga medarbetare som vet att ta till vara hennes visioner, som ex-kärestan, basisten Del Palmer.

Långa stycken, effektivt suggestiva utan att tappa i melodisk såväl som rytmisk skärpa, avlöser varandra. Toner i mellanlandet, både nära och bortom det filmiska, jazzen, romansen, smeker din kalla kind. Gäster som Danny Thomson, Elton John och supertrummisen Steve Gadd tillåts alla frikostigt att bidra; känslan av Bush som den ödmjuka regissören snarare än huvudrollsinnehavaren återkommer. Och i titelspåret reciterar Stephen Fry så fint alla Bushs 50 ord för snö: albadune, zebranivem, whirlissimo, bad for trains ...