Kultur och Nöjen

Poetiskt porträtt av en poet

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Filmen om Jacques Werup, "Kalla ingenting försent" är klar, trots att poeten och musikern själv i det längsta hoppades att den inte skulle bli det. Det skulle ju innebära slutet för hans trevliga luncher med filmaren Jan Troell.

Festföremålet själv dök upp uppsluppen och ödmjuk till torsdagskvällens smygpremiär för inbjudna gäster på Spegeln i Malmö. Werups forna hemstad, innan han blev Ystads store son.

– Jag har sett på det här uteslutande som ett umgängesprojekt. Och det var bara därför jag gick med på det, säger han med emfas.

Själva filmandet, som pågått av och till under flera års tid, har inte gjort ont. Tvärtom har det varit trevliga träffar med Jan Troell och hans kamera, och Jan Hemmel med hans intervjufrågor. Mestadels inbegripande förtäring.

– Jag hoppades ju att vi aldrig skulle bli färdiga! säger Werup skrattande. Jan, han skyddar sig ju alltid bakom sin kamera. Och denna filmen bygger väldigt mycket på hans bilder.

Resultatet har blivit vad han kallar "ett poetiskt porträtt av en poet." Och Jacques Werup är nöjd med att det är gjort på allvar, och i synnerhet med en sak:

– Ingen säger något om mig över huvud taget, berättar han. Det är det värsta jag vet när folk blir inhyrda för att säga något snällt!

Istället förekommer artister och samarbetspartners – Timbuktu, Lill Lindfors, pianisten Jan Lundgren, Pernilla August – som framför Werups dikter. Bildsatta av Jan Troell till en rytm skapad av klipparen Olle Tannergård.

"Kalla ingenting för sent", uppkallad efter en rad i sången "Gör mig lite levande", är alltså inte en renodlad Jan Troell-film, utan produkten av ett samarbete mellan trojkan Troell, Hemmel och Tannergård. De tv-filmer som Jan Hemmel gjort om Werup överlämnades tillsammans med timmar av nyfilmat material till Olle Tannergård. Inte bara intervjuer och konsertbilder, utan gott om vackra, närgångna bilder som Troell filmat av djur- eller växtlivet hemma i Smygehamn.

– Det var ett bra grundmaterial, säger Olle Tannergård. Och de litade på mig. Men de kan ju skylla på mig också!

Jan Troell har känt Jacques Werup sedan arbetet med "Sagolandet" på 80-talet. De har jobbat ihop flera gånger, bland annat om manuset till "Så vit som en snö."

Filmen var inte Troells idé. Men var det något som skulle fram, och bilda den röda tråden i en film om hans vän, så var det detta:

– Jacques och hans två poler, säger Jan Troell. Dels hans utåtvända sida, dels hans ensamma arbete med att skriva. Så det var självklart att se honom på estraden ihop med andra sångare och musiker. Sedan får mina bilder åtfölja hans dikter.

– Jag har haft ganska skoj med det. En kärleksdikt illustrerade jag med vår gamla klocka hemma i köket, prydd med amoriner. Mekaniken i den, pendeln som pendlar fram och tillbaka. Det är tidens gång, hjärtats slag.

Det är första gången Jan Troell lämnar ifrån sig sina filmer för någon annan att klippa. Och det har smärtat honom, samtidigt som han är nöjd med resultatet.

– Klippningen är ju den mest spännande biten med filmskapandet, säger regissören, som jämför med kockens ihopsamlande av ingredienser för att skapa en god måltid.

– Men jag har varit för upptagen med min nya film "Dom över död man", fortsätter Troell. Mig skulle det ju ha tagit ett år, om jag väl satte mig med klippningen.