Kultur och Nöjen

På bananskal in i bluesen

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Efter 50 år i branschen jagar Bill Öhrström fortfarande det som ger musiken liv; det improvisatoriska elementet. Och han har fortfarande inte bestämt sig för vad han ska bli när han blir stor.

För tonåringen Bill Öhrström från Bromma var det golf som gällde. Golf och blues. Och när vägvalet skedde, knappast medvetet utan som en följd av ett bananskal som ledde till ett bananskal, så blev musiken hans liv.

– Nu kan jag inte tänka mig något värre sätt att slösa bort åren mellan 17 och 40 än att spela golf, säger Bill. Och inget bättre sätt att tillbringa sin tid än som blues- rock- och jazzmusiker.

– Men det är klart, tillägger han med ett skratt, jag har bara varit proffs på det ena, så jag vet ju inte!

Den 68-årige veteranen började lira redan på 50-talet, i skifflevågen. Det som fångade honom med soulen var att den låg nära bluesen. Och innehöll improvisation, på den tiden.

Den attityd gentemot spelet som innebär att hålla det öppet, och inte låsa in i fasta ramar av vers-refräng-vers, den ser Bill Öhrström som den kanske viktigaste av alla. Inte minst därför håller han det mesta av nutida soulpop och R'n'B för att vara förfuskad.

– Det är bara en massa intränade wailanden, raka motsatsen till soul egentligen, säger han. Det är stundens ingivelse som ger musiken spänning. När det blir tillrättalagt så blir det pannkaka.

– För mig är det så att man har låten i huvudet, och lirar den som man tycker att den känns. Ibland kommer man nära originalet, ibland långt ifrån. Men det är inte så att man står och härmar. Jag tycker nog att jag är så improvisatorisk som idiomet förespråkar, säger Bill.

Bill Öhrströms Soul Revue bildades 1988, för att lira soulpärlor från mitten av 1960-talet. Skrivna av giganter som Wilson Pickett, Solomon Burke och Junior Walker. ?Men det var bara menat som ett engångsprojekt.

Nu är The Soul Revue på banan igen - efter en nätt konstpaus på två decennier. Och spelar i Trelleborg på lördag.

– Jag tycker väldigt illa om de förväntningar folk i regel har på en "60-talskväll", förklarar Bill. De vill höra låtar de redan hört 100 gånger, och som slaktats av massor av band.

– Det vi gör är mina favoriter, inte eftervärldens favoriter. Vilket inte hindrar att "Mustang Sally" kan ingå, men även låtar som Howard Tates "Look at Granny Run Run." Som i stort sett bara jag kommer ihåg!

Man ska inte tro att urvalet handlar om snobbism:

– Det är låtar som gått rakt in i hjärtat på mig, oavsett om de fallit i glömska eller blivit uppförstorade. Och det finns 100 låtar till jag skulle kunna ha med.

Bill Öhrström har extraordinär bredd; bandmusiker (sång, munspel och slagverk) och artist men har också drivit klubbar, producerat plattor och varit dj och skivbolagsrepresentant. Inte för att bredd var något han satsade på.

– Nej jag satsade inte på någonting! utbrister han. De första 15 åren trodde jag bara att jag tagit ett kort break från studierna i slaviska språk. Det tror jag nästan fortfarande. Det bara råkade ligga ett bananskal som gick åt andra håll.

Vilken roll har han trivts bäst med? Ja, man kunde tro att det var exempelvis perioden som arrangör för Stockholms första psykedeliska rockklubb, Filips, gästad av Jimi Hendrix och Jefferson Airplane. Men Bill väljer hellre den mindre glamorösa tiden på 80-talet när han lirade slagverk med Jukka Tolonen, och mer eller mindre bodde i en turnébuss i sex år.

– Många som har musiken som jobb tycker inte ens om att gå upp på scenen, säger Bill. Men älskar man att lira, och gör den fusiongrejen vi gjorde då, då får man verkligen lira ur sig.

– Vi var sju grabbar som verkligen gillade varann, och det slog gnistor. Till och med att åka buss med dem var kul!