Kultur och Nöjen

När varulvar ylade i Trelleborg

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Andra minns Ingos boxningsmatcher i radio, eller skakas än i dag av hur nära Per Oscarsson var att klä av sig naken i Hylands hörna 1966. Men för min generation sitter skräcksommaren '72 för alltid i hjärnbarken – inte minst för att varulvar började härja i Trelleborg.

Skräcksommar? Ja, det här var sommaren då Sveriges Television matade ut filmbolaget Universals gamla monsterfilmer från 30-talet, "Frankenstein" och "Frankensteins brud", "Dracula" och "Draculas dotter", "Mumien vaknar", "Varulven" och, för att nästan lite parodiskt slå mynt av succéerna, "Frankensteins son". Den andra av de två varulvsfilmerna, "Dr Yogami från London", skulle lämna sådant spår i mitt liv att jag och mina kompisar döpte vårt band efter den.

Antagligen ansågs dessa gamla skräckisar harmlösa, för det var ingen som ansåg att jag, blott nio år gammal, borde ha kissat och gått och lagt mig för länge sedan. Men där satt jag med ögon stora som tennisbollar och sög upp varje sekund av svartvit suggestion, varje droppe grått blod.

Allra mest fascinerande var förvandlingsscenerna – knappast high tech med dagens CGI-bortskämda filmögon – där Lon Chaney Jr fick varulvständer och generande hårväxt, mitt framför våra ögon!

Jag var inte ensam om att ta intryck. För på hösten efter, i november 1972, härjade en tvättäkta varulv i Trelleborg. Eller kanske ett helt koppel, vad visste man?

Jo, ni läste rätt. Jag ska inte ta äran av att ha grävt upp historien i Allehandas arkiv, trots att jag förstås borde ha gjort det. Det gjorde förnämliga serietidningen Kapten Stofil, förenad med publikationen Stupido "i gemensam kamp mot framåtskridandet".

Så här var det. Onsdagen 15 november stormade några elever med andan i halsen in på Pilevallskolan, uppskrämda av ett sällsamt möte. En varulv, fick lärarna veta, eller möjligen Dracula, smög runt kring skolan.

Av varulven själv syns förstås inte ens ullen. Det hindrar inte att barn går gråtande hem och berättar att en varulv stryker kring Pilevall, redo att slå sina käftar i närmsta, mjälla barn. Vad gör Vän av Ordning då? Ja, om ni tror att Vän av Ordning missar en chans att ringa polisen, då har ni en del att lära.

Polisen rycker ut, övertygad om att det rör sig om en vuxen skämtare i någon vargmask. Ni kan säkert föreställa er deras förvåning, livligt, när polismännen, så fort de kliver ur bilen, slits i stycken av en hårig best och blodiga kroppsdelar sprids över hela... Nä, okej, nu lät jag min fantasi skena lite.

Ingen varulv hittas, men lokalpressen rycker ut, och det kan vara nog så hemskt. Sjuårige Gerry ger sitt vittnesbörd i TA, trots att han inte sett besten själv: ”De sa att han såg hemsk ut, som varulven som de sett i tv."

Långa klor ska odjuret ha haft, och en elev hävdar att han hittat en klo. Dess värre kan upphittaren inte riktigt återhitta den, när han ombeds visa upp det ockulta fyndet.

Följande dagar ska fler underligheter observeras i Trelleborg. Två män i en skåpbil omringas av barn som vrålar "varulven! varulven!". Visar sig vara sotare – ett misstag vem som helst hade kunnat göra.

Två äldre damer får också syn på en otäck gestalt utanför en tvättstuga på Engelbrektsgatan. Den var hotfull och försökte riva dem, varpå ena damen svimmade. Ytterligare en dam rapporterar att hon mött en hemsk varelse i en källare.

Polisen lägger snart ner ärendet som rena fantasifoster. Eller, som en polisman sa i TA: ”I dag ser ju många mer eller mindre ut som varulvar, med långt hår och skägg.”

Masspsykosen var inte begränsad till Trelleborg. I slutet av november samma år siktades en varulv i Stockholmsförorten Jakobsberg - en händelse jag själv minns eftersom jag bodde inte så hemskt långt därifrån - och i mars 1973 sågs till och med en mumie stolpa runt och bland annat slå ihjäl katter i Sätra. Ja, det var tider det!