När patriotism blir kulturimperialism
Sedan systemet med dubbla semifinaler infördes 2008 har Sverige lottats i den andra semin fyra gånger av fem. Det är i ärlighetens namn väldigt skönt. Skönt att få en uppvärmningskväll för att komma i sann schlagerstämning innan allting blir så blodigt allvar att man tuggar mer på nagelbanden än på chipsen.
Eurovision Song Contest är en utmärkt ursäkt att få vara skamlöst patriotisk. Något som kan kännas lite befriande i globaliseringens tidevarv.
Visst kan vi uttrycka vår försiktiga förtjusning i fikarummet när en svensk blir nominerad till en Emmy eller klämmer sig in på Billboard-listan, men det är först när det rör sig om en uttalad tävling som fosterlandskärleken blir någorlunda legitim. På så sätt är Eurovision Song Contest underhållningsindustrins svar på hockey-VM.
En kollega som bevakat tävlingen på plats flera gånger har beskrivit det som ett ganska oinspirerat arbete, eftersom just det patriotiska perspektivet reducerar det journalistiska uppdraget till en enda veckolång jakt på en enskild artist. Det är en intressant iakttagelse, om än en sanning med modifikation.
För den som inbillar sig att den första semifinalen saknar svenskt deltagande har inte läst på ordentligt. Utöver att belgiska Iris har årets mest svengelska uttal och att finländskan Pernilla Karlssons Disney-vackra ballad "När jag blundar" är det första svenskspråkiga ESC-bidraget sedan 1998, ställer tre av kvällens deltagande länder (Grekland, Cypern, Irland) upp med svenskskrivna låtar. Ytterligare sex följer senare i veckan. Det är rekord.
Man kan förstås tycka en hel del om den här utvecklingen, men det går inte att komma ifrån att den på sikt riskerar att utrota det Eurovision Song Contest i grund och botten handlar om: mötet mellan musikkulturer. Att Azerbajdzjan vann ifjol hade varit så mycket trevligare om upphovsmännen bakom triumfen varit azeriska musiker, och inte två cyniska svenskar som surar över att deras alster aldrig kommer med i den inhemska uttagningen.
Med det sagt håller kvällens semifinal, liksom hela årets tävling, ovanligt hög kvalitet. Mina personliga favoriter är den stora, sorgsna albanska balladen "Suus" och den sofistikerade ungerska electropopen "Sound of Our Hearts", men jag tror inte att någon av dem går till final. Numren är helt enkelt för avskalade.
Årets vinnare återfinns sannolikt i den andra semin, men jag räknar ännu inte bort de ryska pantertanterna Buranovskije Babusjki, den cypriotiska standardschlagern "La la love", eller för all del de irländska duracelltvillingarna Jedward som med "Waterline" gör sitt andra ESC-år på raken.
Gemensamt för de två sistnämnda bidragen är inte bara favoritskapet, utan framför allt att det är habila pophantverk som båda låter så vansinnigt svenska. Och då är vi tillbaka där vi började: När den harmlösa patriotismen börjar likna kulturimperialism är det kanske dags att se över regelverket.
