Kultur och Nöjen

Mer rock än krock

Kultur och Nöjen

Det var mer rock än krock på Parken i lördags, även om krocken med VM-kvalet i fotboll var nog så ljudlig. Initiativtagarna till denna vällovliga välgörenhetsgala, Peter Kronström och Peter Löfqvist, tog det säkra före det osäkra och visade boll på storbildskärm.

Artikeln publicerades 11 oktober 2009.

NÖJE. Och publiken kom, även om kvällen med match och allt drog uppåt åtta timmar. Tack för den, ”Åby” Ericsson! Eller vad nuvarande förbundskapten nu heter.

Som generalmönstring av lokala, rutinerade band blev krocken en glädjande fullträff. Inledd med de unga killarna i Precious, som nu presenterar sin explosiva och händelserika poppunk på ett sätt som världen borde få höra. Dess värre var lördagens gig det sista på ett tag med gitarristen Simon Böös, som går en producentubildning i Växjö.

Samme Simon stod för kvällens modigaste insats. Coverbandet Jetset saknade oväntat sin sångare, men Simon Böös klev fram och tog micken med självklarhet.

Den verkliga krocken kom i halvtid, med kvällens enda ickerockband, tillika de enda tjejerna på scen. Fiolkvartetten Fashion Roadkillers har än så länge en liten repertoar av hårdrock – efter modell av finska Apocalyptica – men de kom som ett charmerande avbrott.

Tyngst och styggast var Lovehandles. Tuffa, tatuerade killar som lirar tuff, tatuerad rock. Hattprydde sångaren Johan Widerberg frontar ett band som korsar Metallica med The Cult, och även om Lovehandles inte är några nydanare behärskar de klichéerna och stilgreppen läskigt bra. Helt onödigt reducerade de sig mot slutet till coverband.

Nästan lika tunga, och lika 70-talsinfluerade, är kvintetten Turning Leaf. Ett idérikt och svängstarkt band, som får extra värme av en Hammondorgel och Mats Ohlssons lekfulla basspel. Sångaren Pär Wennerström demonstrerar frikostigt sitt vibrato och ger med sina texter Turning Leaf en positiv, inte destruktiv grundsyn. Ändå lyfte det inte riktigt, kanske för att bandet behöver mer, minnesvärt material.

Sist ut, lämpligt nog, var coverbandet So What. Där sångaren Rickard Harleby med pondus och mottot ”fett ös medvetslös” leder sitt band genom Thin Lizzys ”Rosalie” eller Foo Fighters ”Best of you”. Med precis lagom med skit under naglarna.

Egentligen ska det smälla mer mellan stilar och uttryck och högt och lågt på en riktig kulturkrock. Men se årets uppvisning som en lovande start. Och det är säkert inget fel på Zlatan Ibrahimovic, men jag föredrar någon riktig artist som dragplåster nästa år.