Med känslig blick för god konst

Galleristen Rolf Dahlström föredrog den abstrakta expressionismen och spontanismen. Han drömde om att få ställa ut Mark Rothko och Willem de Kooning, de ledande inom den abstrakta expressionismen. Och frågan är om han inte skulle ha rott iland projekten.

Han hann i varje fall inte. När han gick bort 1999 hade han drivit Galleri Glemminge i 32 år, de sista 25 åren tillsammans med hustrun och konstnären Birgitta Westberg-Dahlström. Genom deras försorg kom Galleri Glemminge att betraktas som ett av de främsta gallerierna i Sverige.

Redan tio år efter starten hyllade Beate Sydhoff, ständig sekreterare i Kungliga Akademien för de fria konsterna, galleriet och framhöll dess ställning med visning av "världskonst". Tjugo år senare var det den dåvarande kulturministern, Birgit Friggebo, som invigde en utställning med anknytning till Frankrike. Det var en erkänsla för att Rolf Dahlström i flera år främjat ett konstnärsutbyte på hög nivå mellan Sverige och Frankrike.

Han hade bott i Paris under sextiotalet och Beate Sydhoff konstaterar att han hade "lärt känna en generation konstnärer, svenska som utländska, som han också ställt ut i sitt galleri." Genom åren dök det upp stora internationella konstnärer på galleriet som Salvador Dali, Picasso, Alberto Giacometti, Matta, Man Ray, Palle Nielsen, Karel Appel, Bengt Lindström, André Mairfang, Piza, Pelayo, Michèle Destarac, Julio Pomar, Yves Mery, Louttre B, Hans Hartung, Tapie och Erik Levesque för att nämna en del.

På den svenska sidan hann han med att visa Ola Billgren elva (!) gånger. Och mycket tidigt, redan 1971, gjorde han en betydelsefull utställning med Peter Dahl och Lena Cronqvist. Två år senare stod Olle Granath, sedermera chef för Moderna Museet och Nationalmuseum, för urvalet till en stor utställning med bland andra Lars Englund.

I den kringbyggda röda tegelstensgården, mitt ute "på vischan" som Beate Sydhoff uttryckte det, mellan Kabusa och Ingelstorp, uppstod med åren två stora utställningshallar som de sista åren kompletterades med en servering. Själv bodde paret Westberg/Dahlström i den södra längan och gästande konstnärer inkvarterades i en lägenhet ovanför galleriet, vägg i vägg med det stora grafikrummet.

I dag finns inga spår kvar av verksamheten. Nu formas här istället bakverk i Olof Viktors regi med bageriet inrymt i en av utställningssalarna.

Dessutom håller den stora samlingen av måleri och grafik som finns i Birgitta Westberg-Dahlströms ägo på att skingras.

- Det känns som en börda att ha allt detta kvar. Det är hemskt att säga så eftersom det skulle vara vår pension, Rolfs och min. Nu måste jag försöka sälja själv.

Birgitta Westberg-Dahlström, som flyttat till en gård i Vemmerlövstorp, vill därtill få mer plats i sin nya ateljé som i dag är belamrad med andras konst, bland annat verk av Cobragruppen.

De sistnämnda får Birgitta att minnas en mycket speciell utställning.

- Rolf hade i mars 1976 tagit hit Karel Appel. Det var något helt otroligt. Hela galleriet var fullt av Appels målningar men utställningen gick inte att försäkra. På nätterna låg han och lyssnade och så fort han hörde ett litet ljud rusade han upp, på med morgonrocken och sedan sprang han barfota runt hela galleriet för att se om det var något. Tänk om det varit någon, det var livsfarligt.

Rolf hade som barn tänkt att bli trädgårdsmästare. Modern dog när han var sex år och en granne gav honom en liten odlingslott. Han var förtjust i gula ringblommor, erinrar sig Birgitta.

Men det blev medicinstudier till att börja med innan han gav sig in i ett författarskap.

Han skrev tre böcker, samtliga utgivna på Bonniers. Den sista Det växte blommorgavs ut 1964. Rolf Dahlström var värmlänningen, född i Karlstad 1927, som via studier i Lund och Göteborg, i sistnämnda stad skrev han bland annat för GT, till sist hamnade han i Skåne.

I den kringbyggda gården, Tegelbruksgården i Glemmingebro, öppnade han den första utställningen 1967 med Gunnar Larsson - en målning såldes.

Men publiken infann sig redan från första dagen. Det var 300 personer på vernissagedagen trots att galleriet låg avsides.

Han hade haft många vänner i Karlstad, varav en del blev tongivande konstnärer, bland annat bröderna Zetterquist, som gick på konsthögskolan Valand i Göteborg. Rolf återknöt kontakterna och lockade hit dem, berättar Birgitta Westberg-Dahlström.

Rolf Dahlström tillbringade också ett antal år i Paris, dit vissa av hans konstnärsvänner sökt sig.

Det skapade i sin tur nya kontakter och till vänkretsen sällade sig kända gallerister i Frankrike, som han kom att samarbeta med under de kommande åren.

Bengt Lindström, som då var etablerad i Paris, ställde ut på Galleri Glemminge redan 1974 och följdes av André Marfaing. Däremellan hade Hans Hartung och Karl Appel visats upp för den svenska publiken. Och en stor japansk utställning 1975 med riktigt tunga namn fick DN att undra varför inte Moderna Museet hade lyckats hålla sig framme och visat den. Den kom från Schweiz och gick vidare till Holland.

Redan från början svarade Rolf Dahlström för flera stora utställningar av betydelse för galleriets utveckling och till alla konstintresserades glädje, dock inte så många i "hemmapubliken". Redan tre år efter invigningen kunde publiken stifta bekantskap med bland andra Ola Billgren, Anders Österlin, Anita Nilsson, Gösta Werner, Hans Billgren, Madeleine Pyk, Oscar Reuterswärd, Rune Jansson, Lennart Öhström och Sven Bunnel.

Under de kommande åren på 70-talet visades bland annat verk av Bengt Böckman, Gerhard Nordström (en ständigt återkommande utställare liksom Gösta Calmeyer), Bert Johnny Nilsson, Ulf Trotzig, John Wipp, Staffan Hallström, Ulrica Hydman-Vallien, Bengt Orup, Jörgen Nash, Roj Friberg, Staffan Nihlen och Carl Magnus.

Sedan följde bland andra H C Ericson, Dan Jonsson, Owe Gustafson, Olle Ängkvist, Björn Selder, Peter Tillberg, Thérèse Reuterswärd, Svein Rönning, Inger Sitter, Curt Asker, Olle Kåks, Knut Irwe, Agneta Freccero, Börje Lindberg, Sture Johannesson, Kicki Selder, Jukka Vänttinen och Ann Blom.

Anders Österlin och C O Hultén hann göra vardera tre utställningar på galleriet under de åren - ett par av dem hörde till de största de hittills hade åstadkommit. Och ett nytt namn dyker upp - Birgitta Westberg-Dahlström.

- Jag hade haft min stora utställning i Göteborg med måleri efter en längre utlandsvistelse. Rolf såg den och övertalade mig att ställa ut hos honom. Du kommer inte att sälja något, du behöver inte vara rädd sa han. Mina verk skulle nämligen strax efteråt visas i Stockholm. Det var första gången jag var i Skåne och jag blev fast här.

-- Han tyckte dessutom att jag var en bra kapacitet för galleriet. Så det fanns nog en liten baktanke.

Birgitta säger att Rolf Dahlström hade en "otrolig blick för den rätta konsten".

- Han gjorde alltid så att han åkte hem till konstnärerna, satt länge och tittade på deras arbeten, bad att få ta hem målningarna och fortsatte sedan hemma med att titta och åter titta på dem för att se om de höll. Vi var väldigt samspelta och han litade väldigt mycket på vad jag tyckte.

Birgitta minns att de reste "stup i ett" till Paris.

- Vi hade hur många konstnärer som helst som bodde hos oss. Det var en sådan gemenskap. Galleriet svarade också för en stor unik grafikutgivning med konstnärerna som ställde ut.

Beate Sydhoff konstaterar att flera betydande konstnärer därmed visade "en imponerande satsning på en typ av bilder som annars relativt sällan förekommer i grafiska upplagor." Dessutom gjordes påkostade kataloger.

- Rolf ville dokumentera allt, det var väl det med författarskapet på något sätt. Rolf skrev väldigt mycket själv, säger Birgitta.

Hon konstaterar samtidigt att Rolf de sista åren kunde säga att han var trött på galleriet.

- Men han visste ingen lösning. Det var ju hans livsverk.

Och vilket livsverk sedan!