Med blick för oväntad konst

Rummet, och vad som händer när man för in konstobjekt i det, intresserar den Malmöbaserade smålänningen kanske lite mer än de flesta konstnärer.

– Det finns de som inte bryr sig om rummet, utan tycker att konsten som hänger där är det viktiga, berättar David Svensson. Jag tar in rummet, och ser det om en viktig medaktör.

– Ett rum är aldrig neutralt. Det står i dialog med verket, och det kan man använda sig av, fortsätter han och berättar att han använt den "nästan sakrala" stämningen i gamla tingshusets stora sal till att låta det naturliga ljuset flöda. Exempelvis genom att rycka bort alla museets spotlights.

Inte minst är ljuset en viktig komponent för David Svensson. Konstnären, som gjort flera bokstavligen lysande offentliga utsmyckningar – bland annat på Gustav Adolfs torg i Helsingborg och nya Arenan i Kristianstad – visar visserligen inget elektriskt verk i Trelleborg. Men han använder sig av dagsljus, och av reflektioner.

Det stora verket "Relight" består exempelvis av ett slags vaser, skulpterade av avsågade lysrör. De lyser inte, men speglas och fördjupas i ett svart, blankt glasbord.

Förbrukade vardagsobjekt, saker med en historia, är en av David Svenssons specialiteter. Inte som något slags återvinning, utan som ett nyfunnet, oväntat uttryck.

Begreppet "ready-made" skapades av Marcel Duchamp, som bland annat ställde ut en pissoar och kallade det konst.

– Han var mer radikal än jag, konstaterar David. Duchamp var intresserad av sammanhangsförflyttningen. Jag gillar historiken bakom sakerna, och så gör jag vissa tillägg eller drar ifrån.

Det är dock bara för den ovane konstbesökaren som "readymades" numera ställer upp något slags hinder, menar han. De som fastnar vid frågor som "får man verkligen göra så?" eller "är det konst?"

– Allt handlar om blicken, förklarar David Svensson. Om jag ser något och uppmärksammar det, pekar på det, så kan det bli ett konstverk.

Han exemplifierar med konstnären Clay Ketter, som inspirerades av hur byggare sammanfogade gipsskivor, spacklade över fogarna och skapade en vägg. Ketter gjorde likadant, men hängde sina gipsskivor i en konsthall. På en vägg som såg likadan ut.

– Briljant, tycker David Svensson. Han såg de måleriska kvaliteterna. Och alla som sett den utställningen kan inte låta bli att tänka på det var gång de går förbi ett bygge.

Själv har han sett konsten i solavskärmande dukar från en dansk konsthall, Utsatta för ljus, fukt och temperaturväxlingar under 25 år.

Han har också sett konsten i de tomma försättsbladen i gamla böcker, ofta luggslitna, ibland försedda med en skugga av bokens titel. Eller i fönsterbänkar i marmor, som nu står uppställda i formation och minner om gravstenar eller ett staket.

Det mest udda är kanske diktsamlingarna, i rummet längst in. David Svensson har skannat in diktverk på uppemot 400 sidor – exempelvis Poes "The Raven" eller Majakovskijs "Ett moln i byxor" – och låtit trycka dem igen. På en enda sida.

– Alla verken handlar om svärta, på olika vis, förklarar konstnären.

– Det går så klart inte att läsa mer än enstaka ord. Men jag är väldigt fascinerad av att all informationen finns där, ändå.