Kultur och Nöjen

Leif Nelson – grafik med fantasi och liv

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

"Jag tror på humorn och det vänliga hånskrattet. Jag tror på den ödmjuka vildsintheten. Jag tror inte på estetiken. Jag tror på konsten", skriver Leif Nelson, sedan sedan många år österlenbo, nu bosatt i Simrishamn, i sin bok "Leif Nelson, porträttör i fantasi och verklighet."

Konstnär, författare, poet, grafiklärare, folkbildare är han, men av förklarliga skäl nog mest känd här för sina porträtt på svenska författare.

Nu aktuell genom utställningen Retrospektiv på Galleri Gamla Väster i Malmö. Där visar han 27 bilder, de flesta etsningar men också finns där några i olja och gouach samt ett under utställningens gång inhängt mer än fem meter långt verk i blandteknik, Europa och tjuren.

Europa och tjuren är vad Nelson kallar "en samtidshistoria". Den är gjord i oljekrita, bläck och kol. Små litografier med bilder från den finns också på utställningen. Såsom Den förstfödde, På stranden och Över havet.

I Europa och tjuren reflekteras många mörka och farliga skeenden i vår tid, som flyganfall, krigsbilder. Mitt i lek och skönhet det grymma. T ex en fjäril med hakkors på vingarna. Ett stort träd spelar en central roll i bilden. Med nästan kala grenar, bara små knoppande löv, omgivet av vårlikt ljus och förmedlande som jag ser det en känsla av hopp – vad som än händer.

Eftersom det finns en sådan uppenbar överensstämmelse mellan vad Leif Nelson uttrycker i text och i bild är det ett givande betraktningssätt att söka se hans texter och bilder parallellt. I den nämnda bokens inledning ger han i allegorisk självironisk form fyra olika exempel på notiser om sin tänkbara död.

En av dem: "Konstnären Leif Nelson återfanns efter en kort tids försvinnande död på kyrktrappan till S:t Olofs kyrka. Dödsorsaken synes vara kvävning emedan ett antal av Martin Luthers teser var instuckna i kroppsöppningarna. Nelson hade, enligt hustruns vittnesbörd under en längre tid lidit av nästäppa och polisen kan ej helt utesluta att även något av Paulus brev varit inblandade i ett tidigare sammanhang. 'Jag har svårt för att andas, jag får inte luft' hade han också klagat i telefonsamtal då och då." Mot bakgrunden av den texten förstår man lättare etsningen Åt helvete med Luther. Den uttrycker upplevelsen av en betryckande, diktatorisk, fantasifattig atmosfär. Förutom bildens namn i versaler upptill finns i förgrunden Martin Luther, stor, främst, bakom honom, mindre, en kvinna som håller ett spädbarn.

Dessa ser inte helt lyckliga ut... och Luthers ögon förefaller mig grymma. Men i luften ovanför de båda svävar den poetiska cykeln, en cykel med vingar. Ett motiv som ofta återkommer hos Nelson. Den visar en väg till flykt och fantasi, men också till räddning och hopp om att det "omöjliga" är möjligt. Den mörka etsningen är bara skenbart dyster. Den ter sig för mig ljus, hoppfull.

Leif Nelson presenterar själv i boktext sitt konstnärliga arbete som att det har tre huvudlinjer, vilka han kallar Porträtteriet, Judaismen och Fantasifostren.

Jag uppfattar det som att Fantasifostren, den lössläppta fantasins magiska kraft spelar roll också för de båda andras att den tillåts och är tillåtande.

I utställningen på Gamla Väster är det porträtteriet som dominerar, även om de andra ju också finns där.

Där är en etsning i stort format av författaren Jaques Werup som två, stående bredvid sig själv dels i en svart tröja och dels i en röd.

En färgetsning visar författaren Agneta Pleijel i skarp profil. Jan Myrdal, Björn Ranelid, Lars Forsell och författaren och barnläkaren Salomon Schulman också i färgetsningar.

Alla porträtten syns mig förmedla något mer än bara "utseendet" hos de avbildade, ge karaktäristiska stämningslägen Utställningen visar bara en bråkdel av Nelsons många virtuosa porträtt. Stor glädje ser jag i den färgglada etsningen I Sapfos trädgård liksom i bilden Folkdans, utförd i bläck och olja.

I den ser man inte de dansandes ben eller deras huvuden. Ändå uttrycker linjernas rytm och händernas sätt att hålla i varandra dansens rörelse. De dansar en israelisk folkdans, horra, som utförs av många tillsammans i ring.

Andra motiv är mörkare, kanske skrämmande. Som Lammets öga, visande en slaktare med kniv som håller om halsen på ett lamm. Han tycks ha delade känslor inför sitt värv....

Min egen absoluta favorit är färgetsningen Ett är növändigt. En människa med en hunds huvud, en man i en både frågande och docerande ställning håller en slagruta. Allt i brunt oich ljusgrått. Nedtill i bildens högra hörn en fyrkant med blått vatten...

Titeln är hämtad från Johannes Edfelts dikt Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar.



Arne Zaring