Kultur och Nöjen

Kultur är minsann inte något nöje

Har du sett att de spelar Parsifal på Malmöoperan? frågar jag. Opera?! Nä, jag är inte en sådan! svarar min kompis med en skrämd blick över axeln. Som om jag hade anklagat henne för att ha snattat eller kört rattfull - hon vill absolut inte att någon ska tro att hon är sådan.

Kultur och Nöjen
Anna Hjelm.
Foto:
Anna Hjelm Smyge

I vissa andra länder är det ok att blanda ihop begreppen lite. I England eller Frankrike kan det vara mycket svårt att skilja mellan kultur och nöje eftersom man ofta anser att man roas av kultur. I Sverige är vi noga med distinktionen.

Kultur är inte nöje, det är fanimej allvar! Kultur är Dramatenskådespelare (och nu vill jag att ni tänker Kulle och Järegård, inte Persbrandt), Moderna muséet, vissa morgontidningars helgkulturbilagor som endast trycks i mjuka, sobra färgtoner, indiefilmer på konstiga språk som handlar om döden eller sexuellt kraftigt avvikande personer eller helst båda.

Kultur är konstprojekt som inte verkar gå ut på att måla eller skulptera eller något annat mondänt, utan mer om att hitta det mest provocerande som finns och sedan illustrera, äta, mörda, spela upp eller smörja in sig med det offentligt. Vad det än må vara.

Sedan talar man ut länge och grundligt om varför man genomförde sin installation. Om man är känd talat man på SVT, annars går det bra med till exempel det lokala biblioteket. Då bör man antingen ha en städad, glasögonprydd look eller en tokig hatt, hemmasydda byxor och fel sko på fel fot. Det viktiga är att man inte är estetiskt tilltalande på ett alltför lättillgängligt sätt eller skratta för mycket. Är man kvinna är det centralt att vara arg och inte ha för långt hår.

Kultur är inte till för kreti och pleti minsann, man ska lida för konst och kultur.

Nöje är lättillgängligt. Man kan tänka sig youtubeklipp med Björn Gustafsson, lol-katter, skvallerpress, Baksmällan II, melodifestivalen, musikaler, damnyouautocorrect.com och i princip vad som helst på kanal5.

Om man gillar nöje implicerar det att man vill bli road för stunden men inte bryr sig ett dugg om de samhälleliga kommentarer som kan finnas inbakade i det man ser, och som skulle kunna komma fram om man bara tittade tillräckligt djupt. Yta är viktigare än substans och man bör i denna grupp se till att vara estetiskt tilltalande för den stora massan hellre än egen eller udda. Nöjestidningar trycks i grälla färger på glansigt papper.

Det viktiga är att man inte tassar in på ett annat område än det man har valt. Man får gilla antingen litteratur eller böcker; Pusjkin eller Guillou men aldrig någonsin båda. Läser man Läckberg har man lika stor chans att platsa i kultursalongerna som om man viftat med Hänt Extra, Linda Rosings självbiografi eller en Harlekin från Konsum.

Polariseringen mellan de båda lägren verkar endast öka i takt med att valfriheten ökar och kulturutbudet breddas.

När Lennart Svan ledde melodifestivalen 1986 sade han till Peo Thyrén att han såg ut som pagen i Maskeradbalen av Verdi. Att komma på tanken att yttra sig på ett dylikt sätt idag för närmast tankarna till att det skulle vara menat som ironi. I dag vet ju alla att man inte både kan gilla mello och Verdi, på samma sätt som man inte både kan vara en seriös programledare och förknippas med melodifestivalen.