Klassiskt sommarlustspel

Det är något alldeles särskilt somrigt med friluftsteater. Att samlas med familj och vänner i parken med en termos varmt kaffe och en extra filt mot den kyliga kvällsluften.

Därför var det också mycket förväntan i luften och god stämning både i publiken och bland skådespelarna när Trelleborgsrevyn introducerade årets sommarlustspel ”Herrar på vift!”.

Handlingen kretsar kring Aurora Bladlunds diversehandel som ligger någonstans på Söderslätt. Aurora Bladlund (spelad av Ulrika Christmar Stafström) är inte mycket för nymodigheter. Hon vill helst driva butiken vidare som hon alltid har gjort. Men så dyker skojaren och charmören Manne Jönsson (Marcus Jönsson) upp och ingenting blir sig längre likt. Manne Jönsson utger sig för att vara en snobbig friherre, men hans egentliga syfte med besöket är att lura till sig butiksinnehavarens pengar.

Som om detta inte skulle vara nog får Aurora Bladlund också besök av den mystiska fru Julia Nilsson (Magdalena Mononen) och hennes chaufför (Magnus Christmar) som gång på gång lägger näsan i blöt. Tillsammans skapar de objudna gästerna en hel del förvirrig och osämja, men också förälskelser och passion, på gården utanför Bladlunds butik.

”Herrar på vift!” är en fartfylld berättelse full av oväntade vändningar och ett mycket kreativt språkbruk. För Aurora Bladlund är allt ”klart som margarin” och Manne Jönsson besitter en aldrig sinande ström av felanvända utländska låneord.

Skådespelarna gör en stor insats på scenen och bjuder generöst på sig själva. Inte minst ger Pierre Malmqvist, som spelar bedragarens betjänt, upphov till skrattsalva efter skrattsalva.

Duktig, och mycket naturlig i sin roll som Auroras brorsdotter, är också unga Therese Erch. Medan sången i andra nummer stundtals är lite svajig framför hon flera säkra nummer med stöd av kapellmästaren Charlotte Karlsson och hennes orkester.

”Herrar på vift!” är en fars som utspelar sig i 1930-tals miljö. Med sina kvicka vitsar, återkommande buskisskämt och ett otal komiska förvecklingar håller föreställningen sig väl inom genren för fars eller folklustspel.

Men allt som ansågs roligt under lustspelens storhetstid är inte lika roligt idag. Kalla mig PK, men jag kan inte skratta med när den äldre skojaren liderligt kastar sig över den unga vackra, och högljutt protesterande, brorsdottern. Eller när betjänten för femte gången klappar till pigan där bak.

Med det sagt är ”Herrar på vift!” som helhet berättad med en smittande entusiasm och handlingen är underhållande ända fram till det obligatoriska lyckliga slutet.