Kultur och Nöjen

Han ger Dostojevskij en sann svensk röst

Kultur och Nöjen

Bengt Samuelson har under flera decennier översätt rysk litteratur till svenska. Nu arbetar han med en av världslitteraturens verkligt stora, Fjodor Dostojevskij. Därmed utför han en stor kulturgärning, som märkligt nog nästan helt sker i skymundan.

Artikeln publicerades 1 september 2008.Intervjun har skett via e-post. Bengt Samuelson har under flera decennier arbetat med att översätta rysk litteratur till svenska. Han är uppvuxen i Helsingborg och bor numera i Lund. Under åren 1967-68 studerade han i Moskva, senare i Warszawa (1971-72). Under tre år i slutet av 70-talet och början av 80-talet var han svensk lektor i Leningrad. Bland de många författare Samuelson översatt kan nämnas Daniil Charms, Aleksandr Solzjenitsyn, Osip Mandelstam, Vladimir Majakovskij, Michail Bulgakov, Jevgenij Jevtusjenko. Dessutom skriver han med stort nöje och metrisk precision limerickar och snapsvisor.

Crister:
På skrivbordet bredvid mig ligger fyra ovanligt vackra volymer av Fjodor Dostojevskij, som du har gett sin nya svenska språkdräkt. Det är Dubbelgångaren, Spelaren och Döda huset. Den senaste volymen Vita nätter har just utkommit. Hur vågar man ge sig i kast med en gigant som Dostojevskij? Känner man ingen tvekan?

Bengt:
Det kan man, för det första, tillåta sig med ålderns rätt. För det andra har tanken att avstå aldrig föresvävat mig. Det finns naturligtvis faktiska förutsättningar som jag måste uppfylla: de nödvändiga kunskaperna i språken inte minst mitt eget men även insikter i den verklighet som beskrivs: historia, samhällsliv, mentalitet, allt som upptog människornas tankar och föreställningar, vad de ansåg viktigt, vad man pratade om och diskuterade.

– Man får inte låta sig slås till marken av en överdriven respekt för Författaren och Verket, minst av allt för författaren som kan vara en fähund som inte går att ha i möblerade rum. Respekten måste ligga i att ta saker och ting på allvar, även det roliga.

– Föreställ dig en grånad pianist, behängd med titlar och ärebetygelser, som ska spela något stycke av pojkspolingarna Mozart eller Schubert. Det säger sig självt att den devota vördnaden för Geniet kan vara malplacerad. Och värre: den är ofta ett direkt hinder för vårt fria flöde av associationer och omedelbara intryck. Det viktiga är att lyssna. Att känna pulsen, andhämtningen.

Crister:
Något som har gjort stort intryck på mig i dina Dostojevskijöversättningar är "andhämtningen", den rytm och stilkänsla som präglar dem. Dostojevskij har helt enkelt blivit en annan författare. Starkare, kraftfullare, men också distinktare i nyanserna. Hur stor är skillnaden att översätta till exempel Dostojevskij och den nyligen bortgånge Solzjenitsyn?

Bengt:
Solzjenitsyn har gått i Dostojevskijs skola, det kan vi se i såväl i innehållet som formen. Solzjenitsyn har en snabbare puls och ett kanske mer poetiskt språk, eller poetisk ansats. Det skiljer också ett sekel mellan de båda, en eon som har berikat litteraturen med nytt innehåll, nya formella medel, berättartekniska grepp som Solzjenitsyn mycket medvetet använder sig av.

– Det är inte svårt att hitta formella skavanker hos Dostojevskij. Konsten att sluta romaner är inte lätt, lär vi hos Fakiren. Och visst kan Dostojevskijs avslutningar kännas rumphuggna, vilket inte bara är en fråga om berättarteknisk ofullgångenhet.

– Dostojevskijs romaner har ingen tydlig början, kulmination och avslutning som är så typisk för till exempel Turgenev. Men Turgenevs roman är en historia, en konstruktion. Dostojevskijs romaner är utsnitt ur livet, de rör sig med tidens eget flöde, och därför har de egentligen ingen början och inget slut.

– Medan Tolstoj och Turgenev berättar, lever handlingen hos Dostojevskij och Solzjenitsyn sitt eget liv. Idéinnehållet är grundläggande för dem alla, men hos Dostojevskij är det så uppenbart att det moraliska ställningstagandet har en sammansatt natur. I Döda Husets straffkoloni handlar det om en världsbild som rasar: minus blir plus och plus blir minus. Människan kan förmås till allt, kan vänjas vid allt, men behåller likväl sin kärna av mänsklighet. Däri ligger det gudomliga.

Crister:
Hur ser ditt nuvarande översättararbete ut i övrigt?

Bengt:
Eftersom jag har hållit mig till ett enda språk har jag fått ägna mig åt ganska många olika saker, inklusive facköversättning. En facktext ska i princip inte förändras oberoende hur många gånger och mellan vilka språk den blivit översatt. Varje litterär översättning är däremot unik och det finns ingen slutgiltig översättning. Översättningen är samtidigt en personlig läsning och i skärningspunkten mellan dessa närmar vi oss kanske sanningen.

Crister:
Du bodde många år i Sovjet under det kommunistiska förtryckets tid. Vilken betydelse hade åren i Sovjet för dig som översättare av främst de litterära texterna?

Bengt:
Jag kom dit som en ung man för att studera språket, jag var 22 år och det är en receptiv period i ens liv. Dessutom är man okänslig för vardagslivets obekvämheter. Kraven på komfort är minimala.

– Mitt första och djupaste intryck är att allt var annorlunda. Detta var alltså året före den stora omsvängningen som började 1968-69, då utvandringarna till Israel satte igång och polariseringen av sovjetsamhället inleddes på allvar. Det var en spännande och ganska angenäm tillvaro. Västerlänningarna var få i Ryssland och därför var man intressant och privilegierad mer i egenskap av utlänning än som individ. Men det begrep man i allmänhet inte.

– Man insåg väldigt snart vilken betydelse litteraturen och poesin hade för varje bildad ryss. De populäraste litterära tidskrifterna kom ut i upplagor på flera hundra tusen exemplar, ja ibland ända upp till en miljon. Intresset för den utländska litteraturen var enormt. De stora klassikerna fanns i stort sett i kompletta översättningar och den nya litteraturen bevakades så gott det nu gick av specialtidskrifter som var svåra att få tag i. Bokhandlarnas sortiment av de egna klassikerna, både de äldre och de moderna, var förvånansvärt magert.

– Ryssarna älskade poesi och det var lätt att fascineras och lära sig älska de ryska diktarna. Men för en ryss är poesi lika med rim och meter.

Crister:
Kritiker som kan ryska har framhållit att genom dina översättningar låter nu för första gången Dostojevskij på svenska såsom Dostojevskij ska låta. Har du och förlaget Bakhåll planer på att fortsätta med fler av Dostojevskijs böcker?

Bengt:
Just nu arbetar jag med den roman som har brukat heta Förtryckta och förtrampade. Den titeln kommer jag nog inte att behålla. "Förtryckta" leder tankarna för mycket till blanketter och återger inte den ryska titelns Unizjennye i oskorbljonnye som snarare handlar om förakt och kränkning Vi har även diskuterat Anteckningar från ett källarhål, men det är osäkert hur det blir med den. Därutöver återstår ett antal noveller som borde (ny)översättas, men de stora romanerna blir knappast aktuella, eftersom Bakhålls distributionssystem sätter begränsningar för volymernas storlek. Översättningarna av Brott och straff, Idioten, Onda andar och Bröderna Karamazov är dessutom av ganska sent datum. Det finns mycket annat att lägga krut på, men ytterligare tre, kanske fyra volymer kan det bli.