Förförd och förstörd av ylande gitarrer

Hur som helst så kom vi att prata om det där definierande ögonblicket, när ett sunt musikintresse förvandlas till en glödande, livslång passion. För hans del var det Sweet och Teenage Rampagesom förändrade livet. Själv har jag länge varit övertygad om att det var Jim Morrison som sålde min själ till rockmusiken. Och att det var storebrorsan som agerade mellanhand. En kväll, precis när den elvaåriga glasögonormen Emil hade hoppat i sin randiga pyjamas och skulle larva i säng, så riggade brorsan betet. Det var något jag bara måste höra, sa han. Så vi satte oss där i mörkret på hans rum, Jim Morrison började mässa om ryttare och stormiga nätter, och jag blev fullständigt knockad. Där och då blev jag biten av rocken. Eller så har jag åtminstone tänkt. Tills det där samtalet häromdagen, när Peter plötsligt frågade mig:

- Men Emil, vill inte du göra listor?

Jag hade frågat honom om bästalistor, mest för att känna honom lite på pulsen. Han berättade att ett av hans stora projekt var att sätta ihop en topp-tusen-lista med favoriter ur rockhistorien. Men när han vände på det, och plötsligt tog mig på pulsen, blev jag förvirrad. För den första listan som dök upp i mitt huvud, som jag skulle vilja göra, handlar inte om The Doors eller Jimi Hendrix eller någon annan av mina tidiga och hyfsat creddiga hjältar. Den handlar om - hjälp! - powerballader.

Skratta ni. Jag har själv skrattat desorienterat i flera dagar nu, medan jag försökt förstå varför jag lider av denna sjukliga dragning åt svulstiga hårdrocksballader. Varför jag i hemlighet tycker att gitarrsolon gör sig bäst när de slungas ut från snöklädda bergstoppar.

Men ju mer jag tänker på det, desto klarare blir det. Det var inte Riders on the stormsom förförde mig. Min själ såldes långt tidigare. Det var på Sjöbo Ora, det var sommar, det var simskola och det var året då norska Return hade en hit med Bye Bye Johnny.

Jag vill gärna skylla på att min fontanell inte vuxit ihop när jag först hörde den, att hjärnan låg blottad och mottaglig för dekadenta intryck. Men det är nog ingen anatomiskt korrekt förklaring. Jag får nog bara erkänna. Hej, jag heter Emil och jag gillar powerballader.

Och jag behöver hjälp. Hjälp att sätta ihop min lista. Världens femtio bästa powerballader. En krönikespalt är ingen plats för ett så smutsigt jobb, så vi flyttar över det till bloggen rocksommar. Titta gärna in och lämna era förslag.

För jag kommer att behöva mycket hjälp innan det här är över.