Hur följer man upp en hyllad debut som ”Darling”? Tja, man kan alltid göra helt om.

”Darling” var ett lysande drama som blixtbelyste klassklyftor och åldersegregation i dagens Sverige. ”Puss” är istället en lättviktig ensemblekomedi, en lattebuskis om ett gäng trettioåringar i ett amatörteaterssällskap i Stockholms innerstad.

Den satiriska udden är slö som en plastkniv från 7-eleven. Helt medvetet, verkar det som. Den här gången vill Johan Kling bara roa. Han lyckas bara bitvis.

Filmen utspelar sig nästan uteslutande på Teater Scala på Norrmalm. Upplägget är enkelt, men de komiska turerna lika invecklade som de rekvisitabelamrade korridorerna och prången i den charmigt patinerade lokalen.

Den skåpsupande teaterchefen Katja (Susanne Thorson) brottas med både den mentalt frånvarande pojkvännen Alex (Alexander Skarsgård) och en oengagerad ensemble som hellre flirtar än repeterar. Samtidigt gör den dryge fastighetsägaren Pikner (Michael Segerström) allt för att vräka teatersällskapet.

Johan Kling tar till klassiska genreknep för att få snurr på farsen: kärleksbrev som hamnar på villovägar, folk som smygtittar på varandra genom hål i väggarna, pengar som mystiskt försvinner – allt till en lugn, stilsäker kameraföring och ett svalt, jazzigt, soundtrack.

Visst, här finns en del riktigt roliga scener – inte minst Alexander Skarsgårds hjärnslöe hunk har några fina ögonblick – men också dödköttsdialog och poänger som hamras in. Ibland får man nästan lust att kliva in i projektorrummet och trimma filmen.

Nu lider ”Puss” inte bara av longörer. Kling vill hålla upp en skrattspegel åt rotlösa, alienerade storstadsmänniskor som gör vad som helst för en stunds gemenskap, hur ihålig den än är – men varför rollfigurerna offrar sin fritid åt en ideell verksamhet som är dem helt likgiltig förblir en gåta.

De verkar inte ens ha roligt tillsammans. När vi inte förstår vad som driver dem faller både konflikter och skämt platt.

”Är det någon annan än jag som bryr mig?” frågar teaterchefen Katja retoriskt i ett utbrott mot sina håglösa medarbetare. Det känns nästan som hon ställer frågan till oss i publiken.

Med det sagt: jag ser redan fram emot Johan Klings tredje film. Om han bara ger fan i renodlad komedi.