”7X – Lika barn leka bäst” är en film med goda intentioner, så goda att man undrar om den är beställd av Skolverket. Här tröskas angelägna ämnen som mobbning, familjevåld, sexuella trakasserier och langning i klichéartade scener. Pekpinnarna hamras in med faktaskyltar.

Handlingen kretsar kring en grupp problemfyllda tonåringar i ett slitet miljonprogramsområde ”någonstans i Sverige”. När en av rollfigurerna hittar en laddad pistol i en skogsdunge vill alla använda vapnet för att lösa sina problem. Den märkliga titeln refererar både till de sju huvudpersonerna och till de sju skott som avlossas i filmen.

Det känns trist att behöva såga en film av en svensk debutregissör med ett gäng entusiastiska unga amatörskådespelare (ingen skugga över dem, de gör så gott de kan med den fyrkantiga dialogen) – men det här är, tyvärr, riktigt dåligt.

Filmens största problem är egentligen varken klyschorna eller de övertydliga budskapen – sådant har vi sett förr i svensk ungdomsfilm – utan den estetiska formen.

Regissören Emil Jonsvik har satsat på ett pretentiöst, ”hippt” musikvideo­tilltal med extremt fladdrig kamera, förvirrande och ogenomtänkt klippning, sneda vinklar, urvattnade färger och ett bombastiskt ljudspår där musiken aldrig tar paus – vilket inte bara dränker alla ansatser till dramatik och dynamik utan dessutom stora sjok av dialogen. Det är som en Staffan Hildebrand-film på amfetamin.

Inga kids kommer att köpa det här, bara de närmast sörjande.