Att döma av ”The Expendables” har actionfilmen inte utvecklats nämnvärt sedan Mats Helge Olsson gjorde skogarna runt Lidköping osäkra för trettio år sedan. Faktum är att den, undantaget budgeten, i mycket ser ut som en av hans z-produktioner direkt för videobutikernas dunklare vrår.

Nödtorftigt har Stallone totat ihop en omväxlande osannolik och obegriplig men framförallt mördande tråkig berättelse. Den handlar om ett gäng slitna legosoldater som först tar ett uppdrag för en containerfull dollar, sedan ångrar sig och gör uppdraget för att de vill vara snälla mot en sexig frihetskämpe i en påhittad bananrepublik.

I långa stenkorkade dialogscener suktar de gamla köttbergen gråtmilt efter samtalsterapi – Sopranos-stil – eftersom de till tonerna av sina vissna oneliners mördat, torterat och våldtagit så stor del av mänskligheten att de slutligen fått en nypa ångest. Men vad ska en stackars legosoldat göra när han tappat tron på ultravåld och den allsmäktiga dollarn?

Slakta ännu mer förstås! Till ännu sunkigare dialog. Och ännu blodigare, så att kroppsdelar slits loss i blodfontäner framför kameran. Men nu är det slakt med idealism och gott samvete.

Lägg till en freak show av åttiotalets steroidvrak, B-skådisar och föredettingar. Plus några yngre förmågor som ska försöka gjuta liv i sömnpillret.