LIFE DURING WARTIME. Todd Solondz nya film börjar med att Allen (Michael K Williams) ger Joy (Shirley Henderson) ett antikt askfat med hennes namn ingraverat. De firar sin bröllopsdag på en restaurang och titelsekvensens gammalmodiga vinjetter och fiolmusik signalerar romantik, men det är inte glädjetårar som droppar över menyerna. ”Life During Wartime” är en fortsättning på ”Happiness”, den mörka indiekomedin vars roade distans till pedofili, telefonsextrakasserier och gravt dysfunktionella familjerelationer överträffade det mesta av nittiotalets ironiska humor. Askfatet som Allen har hittat på Ebay är bekant; i början av den tidigare filmen fick Joy samma gåva av en dejt som hon avvisade, vilket resulterade i att han begick självmord.

I ”Life During Wartime” återvänder Solondz till Joy, Trish och Helen Jordan, de judiska systrarna från ”Happiness”, men hela rollbesättningen har bytts ut. Det är en strategi som vi är mer vana vid från teater, populära genrefilmer (Bond, Wallander), eller filmatiseringar av litterära klassiker, men det är inte första gången Solondz experimenterar med att låta olika personer förkroppsliga en och samma karaktär. I hans senaste långfilm ”Palindromes” gestaltades huvudpersonen Aviva av åtta olika skådespelare och bytte ibland kön och hudfärg.

”Life During Wartime” blinkar också till Solondz namne Todd Haynes genom att låta en affisch för ”I’m Not There” (där Bob Dylan spelas av bland andra Cate Blanchett och Marcus Carl Franklin) skymta förbi i bakgrunden. Karaktärerna från ”Happiness” byter dock inte kön, och eftersom de nya skådespelarna stannar i sina roller genom hela filmen blir greppet mindre brechtianskt här. Om det har gått några år sedan man såg ”Happiness” skapas också en intressant effekt då delar av filmen har bleknat i minnet, och de utmärkta skådespelarinsatserna i uppföljaren – särskilt Allison Janneys Trish och Hendersons Joy – gör det svårt att komma ihåg ansiktena från den första filmen.

Glömska är också ett av filmens teman; systrarna Jordan har lämnat de traumatiska händelserna i New Jersey bakom sig och bor nu i soldränkta Florida.

Precis som i den tidigare filmen vävs tragikomiska öden samman av familjeband, perversitet och destruktiva impulser. Till en början njuter jag av de hallucinatoriskt klara pastellfärgerna och karaktärerna som beter sig nästan normalt och just därför chockerar desto mer när handlingen skruvas till. Men halvvägs in i filmen börjar jag själv skruva på mig i biofåtöljen. Solondz drar krystade paralleller mellan terrorister och pedofiler och den mörkt komiska hyperrealismen tappar fokus. Med Janneys hjälp lyckas Solondz ändå leverera ett par svårförglömliga scener, men den som hoppas på en ny ”Happiness” kommer att bli besviken.