Från cocktailparty till cancer. ”The Boys are Back” bygger på journalisten Simon Carrs självbiografiska bok om livet som ensam pappa och om att hitta tillbaka till en vardag efter fruns hastiga bortgång. Boken är inte någon kioskvältare men Scott Hicks filmatisering är ytlig och ofrivilligt korkad. Smärta och tomhet illustreras genomgående av magnifika landskapsbilder dränkta till en kladdig smet med hjälp av Sigur Rós gosskörsaktiga musik. Men så har vi å andra sidan att göra med huvudpersonen Joe (Clive Owen), en flärdfull stjärna inom sportjournalistiken, så bortkommen i sin roll som ansvarstagande far att han behöver ett dödsfall för att vakna upp och inse att han behöver lära känna sina söner och att maten inte lagar sig själv.

Jag har inga problem med osympatiska karaktärer eller (ofrivilligt) svarta komedier om allvarliga ämnen, men ”The Boys are Back” är en medveten gestaltning av en vuxen man som förväntas uppfattas som charmigt fumlig och äventyrligt bejakande istället för en ­idiot. Hans döda fru (Laura Fraser) dyker upp såväl i snabbköpet som när sonen är frustrerad och vägleder Joe på samma sätt som man råder ett barn: ”Krama honom! Prata med honom.” En kärlekshistoria med raggningsrepliker som: ”Jag tror att du gillar att oroa mammor”, kläms in.

Jag funderar på vad som hade hänt om filmen på allvar hade fått ta utgångspunkt i ett mer mänskligt plan i Joes sons säng, där Joe kryper ihop i fosterställning. Och medan jag funderar gläds jag åt filmens enda behållning: mycket fint skådespel av Nicholas McAnulty och George MacKay, som porträt-terar de unga sönerna.