Maria Vial (Isabelle Huppert) identifierar sig lika starkt med familjens afrikanska kaffeplantage som en gång Scarlett O’Hara med godset Taras röda jord i ”Borta med vinden”. Ett inbördeskrig pågår och kampen mellan regeringsstyrkor och rebellgrupper gör tillvaron ständigt mer anarkisk i den forna franska kolonin. Maria ignorerar dock evakueringsuppmaningarna från den franska armén.

Exakt var och när ”White Material” utspelar sig framgår inte. Filmen är inspelad i Kamerun, där Claire Denis tillbringade delar av sin uppväxt på femtiotalet, men scenografin ger en vag nutidskänsla. Regissören är dock mer intresserad av brustna identitetsillusioner i kolonialismens kölvatten än av en specifik tid eller plats.

Känslan av en obeveklig hetta som tycks stråla ut från bioduken är delvis resultatet av det raffinerade fotot. Men ljudet bidrar minst lika mycket till atmosfären. ”White Material” är den fjärde av Denis filmer med originalmusik från det brittiska bandet Tindersticks. Deras mörka, sorgsna toner med oroväckande dissonanta inslag bildar en vemodig ljudbädd som kompletteras med fågelkvitter i snustorra buskage, insekter som surrar över döda kroppar och knastrande radioapparater.

Maria börjar och slutar filmen i en smutsig ljusrosa klänning, barfota och med tovigt hår. Den cirkulära berättelsen däremellan består av sekvenser vars tidsmässiga förhållande sinsemellan är otydligt, vilket förstärker den drömlika (ibland mardrömslikaka) stämningen. Huvudpersonens klädsel ger ledtrådar om scenernas ordningsföljd men har också en symbolisk dimension. Rebellerna använder det engelska uttrycket ”white material” om vita invånare och deras ägodelar, och när vi ser en gul klänning och smycken som tillhör Maria på två beväpnade småflickor blir det uppenbart att hennes egendom inte längre respekteras.

Med tanke på att ett manus som utspelar sig i ett obestämt europeiskt land i stort sett bara är en möjlighet i science fiction- och fantasygenrer känns det lite unket att förlägga ett nutida drama till ett abstrakt ”Afrika”. Men de som ser neokolonialism i filmens fokus på de vita plantageägarna har missat att Denis utgår från Franz Fanons kritiska analys av kolonialismens psykologiska effekter och målar ett synnerligen osympatiskt porträtt av familjen Vial, om än mästerligt gestaltat av ett förnämligt skådespelarteam, särskilt Huppert i huvudrollen och Hugo Boss-modellen Nicolas Duvauchelle som hennes son.

Trots att Denis tillhör Frankrikes mest respekterade regissörer har endast tre av hennes filmer före ”White Material” fått svensk biografdistribution, vilket är snudd på skandal. Den nya filmen är svår att älska och knappast Denis bästa stund; den fatalistiska storyn hamnar tidvis farligt nära gamla schabloner om den mörka kontinenten. Men det är ändå en fängslande och tankeväckande film som ger ett smakprov på hennes talang inför höstens efterlängtade retrospektiv på Cinemateket.