WALLANDER – VITTNET. I den sista av de tretton senaste delarna av Wallander knyter man ihop säcken. Polisassistenterna Isabelle (Nina Zanjani) och Pontus (Sverrir Gudnason) är tyvärr redan borta ur bilden och nu packar även den av Kurt Wallander så åtrådda åklagaren Katarina Ahlsell (Lena Endre) ihop efter turerna kring en misslyckad rättegång där det ena vittnet efter det andra faller bort under hot.

Wallander, som inte gärna vill ge upp, är tröttare än vanligt och mister sånär sin trofaste hund Jussi när denne räddar livet på sin husse.

Storyn är lika lös i kanten som vi blivit vana vid och därtill något orealistisk. Den danska regissören Kathrine Windfeld, som satte fokus på Isabelles dilemma i näst sista filmen ”Indrivaren”, lyckas mindre bra med ”Vittnet”.

Men budskapet är desto tydligare: i jakten på besparingar inom den offentliga sektorn tvår de ansvariga sina händer när de anlitar bemanningsföretag som i sin tur hyr in billig, utländsk arbetskraft utan anställningsskydd, försäkringar och fackliga avtal.

Thomas Hanzon spelar en cynisk entreprenör som är beredd att gå över alla gränser. Men han sitter också på information om en maffiatyp (Håkan Paaske) som alltså står inför rätta.

Innan Wallander tar en välbehövlig semester – eller rent av går i pension? – studerar han ett porträttfoto på sitt skrivbord, som tycks föreställa Johanna Sällström. Man kan naturligtvis tolka det som en hommage – eller så ska vi ledas att tro att Wallanders dotter Linda (i en annan gestaltning) ska återkomma för en ny rond. Eller?