I det här lågmälda, välspelade passionsdramat finns dramatiken på insidan av skådespelarna.

Att Vincent Lindon med de svårmodiga ögonen på några år utvecklats till en av den franskspråkiga filmens främsta aktörer befästs ännu en gång. Här sätts han och hans tidigare levnadspartner, den hypersensibla rödblonda Sandrine Kiberlain, mot varandra i en enkel historia vars intrig sammanfattas i en mening: en medelålders, gift murare förälskar sig i sonens lärarinna.

Regissören Stéphane Brizé studerade redan i sin förra film ”Inte här för att bli älskad” (2005) temat med känslomässiga blockeringar. Här går han djupare ned i ämnet då Jean (Lindon) och lärarinnan Veronique (Kiberlain) brottas med den förbjudna kärleken, i synnerhet när Jeans hustru visar sig vara gravid.

Man kan invända mot det sävliga tempot. Samtidigt är just långsamheten, omsorgen om de känslomässiga detaljerna, en styrka. Brizé avstår från en rörlig kamera och berättar i utdragna, fasta kompositioner om den turbulens och medvetandeprocess som Jean genomgår i sitt möte med Veronique, en uppenbart talangfull violinist vars avbrutna karriär historien inte mer än antyder.

De känslostormar hos Jean som väcks upp av hennes musik överbryggar nästan de uppenbara klassmässiga och intellektuella skillnaderna, samtidigt som Veronique talar om kylan hos sin familj.

Här rör Brizé en sliten kliché om arbetarklassens känslomässigt starkare sammanhållning i jämförelse med borgarnas och de intellektuellas. Bortsett från det är det ändå lätt att tycka om det starka vardagsdramat, där individer sitter fast i roller och plikter med gamla ofärdiga föräldrar som behöver hjälp och hur tidigare, ansvarsfulla val i livet sätter stopp för radikala förändringar.

”Mademoiselle Chambon” får mig att tänka på Agnès Vardas ”Lyckan” (1964), där en lyckligt gift man drabbas av kärleken till en annan kvinna. Hans val blir ett uttryck för 60-talets radikalism. Jeans är inte mindre svårt men stannar inom vår tids politiskt korrekta.